”I Mexiko är det farligare att vara student än brottsling”

”I Mexiko är det farligare att vara student än brottsling”

I det tredje reportaget från Mexiko reser vi till delstaten Guerrero där 43 lärarstuderande försvann för snart ett år sedan. Reportrarna har talat med de överlevande studenterna, deras föräldrar och en präst som säger att de 43 kremerades i ugnar som bara armén förfogar över. Men armén och regeringen Enrique Peña Nieto vägrar utfärda tillträde till regementet för oberoende experter, både från Mexiko som utlandet.

Kremerades de 43 försvunna studenterna i en arméugn?

Av Dick och Miriam Emanuelsson

MEXIKO / AYOTZINAPA-GUERRERO / Den 26 september 2014 attackerades över 100 lärarhögskolestudenter när de i tre bussar skulle lämna staden Iguala i delstaten Guerrero. Återfärden till den rurala internatskolan i Ayotzinapa, cirka en timmes färd, hade inletts när de besköts med automatgevär av den kommunala polisen. Den våta asfalten färgades röd av blodet från tre döda studenter, tre andra civila medan ett 25-tal skottskadades. Men 43 överlevande studenter överlämnades till den paramilitära knarkkartellen ”Guerreros Unidos”. Den har direkta förbindelser till borgmästaren och hans fru i Iguala, José Luis Abarca och María de los Ángeles Pineda Villa från ”vänsterpartiet” PRD.

Så löd den officiella versionen som den allmänna mexikanska opinionen i dag inte har någon större trovärdighet till. I efterhand har det framkommit, bland annat via den registrerade radiotrafiken hos den kommunala polisen, att enheter från den 27:e armébataljonen var inblandade. ”

– De 43 kremerades med all säkerhet av armén. För ingen annan än armén förfogar över dessa ugnar med kapaciteten att kremera 43 personer. Riksåklagarens rapport är en stor lögn som ingen tror på.

Sa den i Mexiko älskade katolske prästen Alejandro Solalinde till oss i en intervju. Han hade kontaktats av en av de inblandade med insyn i armén och de arméenheter som påstås ha deltagit i ”övertagandet” av de 43 som i själva kremeringen.

Fader Alejandro Solalinde intervjuas av Dick Emanuelsson i Oaxaca.

DET ÄR STEKHETT NÄR vi kommer fram till delstatshuvudstaden Chilpancingo. Vi slår oss ned på en av marknadens hemtrevliga restauranger för att äta frukost. Den består av strimlat kött, sallad och majstortillas. Köttet är lika hett som de 33 graderna så här på morgonkvisten. För säkerhets skull sätter Doña Maria fram ytterligare ett fat med chilipeppar. Jag famlar efter pappmuggen med vattenmelonsjuice för att svälja ned köttet medan tårarna tränger fram i ögonen. Oscar småler vid åsynen av våra ansiktsuttryck, trots att vi är rätt härdade av den centralamerikanska kryddade maten. Han är en härdad bondeledare och vår ciceron som har följt med oss från huvudstaden som vår egen säkerhetsvakt. Han är den man som öppnar dörrar som annars skulle vara stängda för reportrar.

På 1 maj sammanstrålade vi med de överlevande studenterna från Ayotzinapa och flera av deras föräldrar. Det gemensamma är att de kommer alla från fattiga bondefamiljer. Det är, vid sidan av ett genomsnittsbetyg, kriteriet för att accepteras på de rurala lärarhögskolorna.

Överallt dit de anländer, såväl i Mexiko som i USA, Europa eller Latinamerika omfamnas de av människorna. För till skillnad mot tidigare massförsvinnanden i händerna på statens olika repressiva organ, har studenter och föräldrar inte dragit sig tillbaka av rädsla för att också mördas eller försvinna. I stället har de utmanat Staten och vägrat att både underkasta sig beslut som att fästa trovärdighet på ”Den Slutliga Rapporten” som att ifrågasätta sanningshalten i de skyndsamt fabricerade rapporterna.

OSCAR GUZMAN ÄR OCKSÅ en överlevande. Den 28 juni 1995 i byn Aguas Blancas i Guerrero sköts 17 bönder ihjäl av utkallade polisstyrkor från Guerrero. Polisen anklagade bondeorganisationen OCSS (la Organización Campesina de la Sierra del Sur) för subversiv verksamhet. Det enda OCSS krävde var frigivande av en bondeledare. Men efter den händelsen bildades gerillarörelsen ERP, El Ejército Popular Revolucionario, den Revolutionära Folkarmén.

– Jag hade på sätt och vis tur, för jag kom av en tillfällighet försent till massmötet som vi hade kallat till. Men jag blev tvungen att gå under jorden under flera år för att undvika att gripas och försvinna, ett vanligt öde för folkledare i Mexiko, säger han utan att blinka.

Vi betalar för frukosten och beger oss mot bussterminalen för att resa till Ayotzinapa i kommunen Tixla, uppe i bergen.

Oscar Guzman, överlevande bondeledare från massakern i Aguas Blancas, i juni 1995 framför mosaikporträttet på lärarhögkolan i Ayotzinapa på Lucio Cabañas, ledaren för "De Fattigas Parti" som var en gerillarörelse som bildades efter en massaker 1967. För studenterna i Ayotzinapa är Cabañas ett exempel att följa.

DEN LILLA BUSSEN STÅNKAR UPPFÖR bergskedjan i en av de fattigaste delstaterna i Mexiko. Nedanför lämnar vi Chilpancingo som efter händelserna den 26 september 2014 har förvandlats till en revolutionär häxkittel. Lärare, studenter, arbetare, bönder och fackföreningar intog och var nära att bränna ned delstatsguvernörens säte som i dag står tomt och all verksamhet är paralyserad. I Iguala antändes borgmästarhuset och borgmästarparet flydde och gick under jorden inför de rasande folkmassorna. Flygplatsen i den världsberömda turiststaden Acapulco, som återfinns i Guerrero, intogs också av samma sociala krafter som en protest mot att utredningen fördes in på ett stickspår.

Det står ”Escuela Normal Rural Raul Isidro Burgos”, på porten, uppkallad efter den älskade och humanistiske läraren och poeten (1890-1971) som blev Ayotzinapas andra skoldirektör.

INNAN VI RESTE TILL GUERRERO intervjuade vi Alejandro Solalinde, katolsk stridbar präst från delstaten Oaxaca. Han är respekterad men hatas av det mexikanska etablissemanget för sina klara och stenhårda uttalanden mot korruption och vad han anser vara den Statliga Terrorismen. Han fnyser åt riksåklagarämbetets undersökningar och slutsatser om att de 43 hade först döda eller skottskadade till en avlägsen soptipp utan staden Iguala där de kastades ner i en grop. Där påstås de 43 ha kremerats.

Men enligt UNAM:s (Mexikos Autonoma Universitet, Latinamerikas främsta universitet) expertgrupp i ämnet, skulle det ha behövts 33 ton av ett speciellt virke för att kremera de 43. Till det ska man lägga det faktum att det samtidigt spöregnade under natten och dagen den 27 september. Fader Solalinde fnyser åt den officiella versionen och ger de överlevande studenterna och föräldrarna allt sitt stöd när dessa förkastar rapporten som ett försök att cementera straffriheten i ett fall som skakat om hela Mexiko och inför världen framställt landet som en stat i rättsligt förfall.

* Om jag säger 43 lärarstudenter vad säger Ni?

– De 43 är bara toppen på ett isberg av hundratusentals försvunna i Mexiko. I landet försvinner människor hela tiden. Nu är det inte bara fattiga. Nu försvinner även företagare, höga politiker, kort sagt; vem som helst kan försvinna i Mexiko.

* En kort tid efter försvinnandena sa Ni att de 43 hade avrättats och kremerats, alltså samma slutsats som landets riksåklagare har lagt fram.

– Fem vittnen lämnade dessa uppgifter till mig anonymt. Den 6:e personen uppgav att de 43 med all säkerhet hade kremerats av armén för ingen annan än armén förfogar över dessa ugnar med kapaciteten att kremera 43 personer. Riksåklagarens rapport är en stor lögn som ingen tror på. Landets experter på temat har dementerat den officiella versionen. Den Interamerikanska Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna bör därför gå mer på djupet, framför allt undersöka arméns inblandning. Den federala polisen och armén har i fallet med de 43 använts och satts in mot det egna folket.

Lärare, studenter och fackföreningsaktiva mot ett berg av "ordningsmakt".

* Den internationella expertgruppen som lämnade sin rapport i förrgår (i mitten av maj, 2015), krävde att få gå in på den 27:e armébataljonen i staden Iguala där försvinnandena ägde rum. Riksåklagaren svarade att bara via honom kunde de lämna frågorna gruppen hade. I praktiken var det ett nej att komma in på basen.

– Därför säger jag att denna regering är en diktatur. Den koncentrerar all makt på alla nivåer och utan tvivel täpper den alla läckor för att skydda varandra. Ordern att döda eller göra sig av med de 43 var ingen order från delstatsguvernören. Ordern kom från högre ort.

https://dai.ly/k2Jr2XsroozyDuARI6O

DEN LILLA BUSSEN STANNAR framför den vackra vitkalkade koloniala kyrkan Iglesia de San Martín de Tours i bergsstaden Tixla. Med byarna runt staden har den cirka 25.000 invånare. Kommunhuset är intaget, precis som i Chilpancingo, av invånarna i protest mot det politiska etablissemangets samröre med den organiserade brottsligheten och mot försvinnandet av de 43 studenterna. Slagord är skrivna på husväggarna som kräver frisläppande av flera politiska fångar och ledare från Tixla, bland dem Gonzalo Molina, den folkvalda ”Folkpolisens” ledare. Folkpolisen ansvarar för säkerheten, även om delstaten Guerrero har en polisstyrka på plats.

Maria-Elena Jimenez Isidro, 70.

Inne på den lilla marknaden träffar vi Maria-Elena Jimenez Isidro, 70, farmor till Julio Cesar Ramirez, 20 år, en av de tre studenterna som sköts ihjäl i Iguala den 26 september 2014. Hennes typiska indianska drag i det fårade ansiktet med sina klassiska flätor lyser upp när vi hälsar på henne.

– Det var som att förlora en son. Han begravdes här i Tixla, säger hon medan tårarna bokstavligen rinner ned för kinderna när hon berättar om hur sonsonen mejades ner av de AK-beväpnade poliserna i Iguala.

– Han utbildades sig till lärare för att senare börja arbeta och spara pengar för att köpa ett litet hus till sin mor. Här är vi mycket fattiga, vi måste kämpa hela livet för att inte gå under, säger Doña Maria-Elena och kramar ett knippe morötter.

https://youtu.be/UaFN2QBhFi8

Maria de Jesus Hernandez kramar och tröstar Maria-Elena, de bägge kvinnorna har stöttat varandra på marknaden under många år och säger att med den nya Folkpolisen har det blivit mycket bättre.

– Den tidigare polisen ryckte aldrig ut när det hände något. Men vår egen Folkpolis är som fisken i vattnet och finns till hands för oss. Men så är det också vi som har valt dem, understryker Maria de Jesus.

Ofelia Guerrero Rodriguez är den tredje kvinnan som vi pratar med på marknaden.

– Två av mina brorsöner var bland de 43 som försvann den 26-27 september 2014, säger Ofelia och med sina svarta t-skjorta med texten; ”Ayotzinapa, 43 saknas”. Sedan försvinnandet har hon verkat nästen dygnet runt för att delta i kampen för att få vetskap om de 43:s öde.

– Efter händelserna med studenterna från Ayotzinapa har Mexikos folk vaknat och insett vikten av att organisera sig.

Maria-Elena Jimenez Isidro, otröstlig.

BILDEN SOM VECKOMAGASINET PROCESO publicerade i en specialbilaga om händelserna den 26 september 2014 på Julio Cesar Mondragón, 24, visar en ung stolt man. Han håller sin nyfödda dotter i famnen. Hans unga fru ler i sin gråa Hollistertröja. En ung mexikansk familj med stora planer för framtiden på gräsmattan i en vacker park.

Den andra bilden är fruktansvärd. Julio Cesar inte bara mördades denna kväll, han lämnades som ett bildligt varningstecken för övriga mexikaner som vill förvandla sitt land till något bättre.

– Du måste vara stark för att kunna identifiera honom. För de flådde honom levande, sa rättsläkaren till Marisa Mendoza, 24.

I nästa ögonblick lyfte läkaren på duken och Marisa chockades när hon såg en man utan ansikte och ögon och en kropp med blåmärken överallt. Vid de två andra bårarna fanns kamraterna Julio Cesar Ramirez, 24 och Daniel Solís Gallardo bara 18 år gammal, skjutna med AK-gevär.

De tre övriga som sköts ihjäl denna kväll var en fotbollspelare, en busschaufför och en kvinna i en taxi.

Julio Cesar Mondragón, 24,och hans fru Marisa med sin nyfödda flicka. Den 26 september 2014 förändrades deras liv.

TIXLA ÄR BELÄGET 15 km från delstatshuvudstaden Chilpancingo och 15 km från staden Chilapa, där två av ett 20-tal grupper från den organiserade brottsligheten i Guerrero opererar. Pedro Santos Bartolo, som är regional koordinatör för Tixlaregionens Folkpolis men till yrket lärare och Fernando Gatica, som har titeln Politisk kommissarie för samma polis, säger att vi under inga omständigheter bör resa till Chilapa med tanke på den personliga säkerheten. I Tixlaregionen har Folkpolisen skapat ett lugn som gör att människorna återigen kan vara ute på gatorna eller sätta sig på det centrala torget på kvällen.

– Till skillnad mot den federala och rurala polisen representerar vi folket medan de andra representerar regeringen. Poliserna är utsedda av folket och får ingen lön som de andra polisenheterna. Vår uppgift är att tjäna folket. Hade regeringens polis skött sina uppgifter hade inte vi haft något existensberättigande, menar Pedro Santos.

https://youtu.be/jmD8giOh9qs 

Han bekräftar vad alla säger i Mexiko, att brottsligheten har ökat och att den är lierad med den politiska makten, från kommunen till regeringen. I fallet med de 43 försvunna studenterna som besköts av den kommunala polisen i Iguala och som överlämnades till brottskartellen ”Guerreros Unidos”, säger Fernando Gatica att den händelsen har förvärrat människornas förtroende för statsapparatens polismakt.

– Här har vi verkat för att sådana händelser aldrig får uppstå, att vi är väl organiserade.

Pedro fyller i att försvinnandena av de 43 studenterna visar att makten är sammanflätad med den organiserade brottsligheten.

– Vi kan inte lämna säkerheten i händer på regeringen och att den beskyddar befolkningen. För i Mexiko är det farligare att vara student än brottsling. Studenten mördas, torteras eller försvinner medan brottslingen eller mördarna beskyddas av regeringen som inte gör ett skvatt.

Fernando Gatica är Politisk kommissarie medan Pedro Santos Bartolo är regional koordinatör för Tixlaregionens Folkpolis

Han säger att sedan Folkpolisen organiserades har staten attackerat dem. Folkpoliser har fängslats och armén har försökt avväpna för att upplösa den nya polismakten i Tixla. Motivet Folkpolisen har reducerat brottsligheten starkt och skapat en trygghet och lugn i kommunen.

– Befolkningen är inte bara vår uppdragsgivare, den ger oss också uppgifter om oegentligheter i kommunen som är elementära för att vi ska kunna slå till mot kriminaliteten. Här är det ”Tusen ögon som ser vad som pågår i kvarteret”, säger Pedro och tillägger:

– Det är en väsentlig skillnad mot behandlingen av Statens polismakt. Civilbefolkningen ger inga uppgifter för den har inget förtroende för staten. Civilbefolkningen har många råkat illa ut när den gett uppgifter till den förra polisen som varit i maskopi med brottsligheten.

I delstaten Guerrero har 25 av Pedro Santos lärarkamrater mördats och ett 40-tal har försvunnit.

– Lärarkåren har i Guerrero försvarat bönderna, arbetarklassen och andra sociala klasser men i dag angrips vi hårt av staten. Den vill genomföra en utbildningsreform som inte handlar ett skvatt om utbildning. Vad den handlar om är att avskeda lärare och försämra alla slags rättigheter för lärarna.

– Det är en avgrundslik skillnad mellan barnet som äter tre mål om dagen och barnet som kommer utan frukost till skolan. Eller barnet som har en egen dator medan barnet i någon av byarna i Tixla inte vet vad det är för något. Regeringen försöker därför avväpna lärarkåren för att den inte ska kämpa. Att göra sig av med en stridbar lärare är enkelt för regeringen som omedelbart lägger skulden på den organiserade brottsligheten.

Pedros och Fernandos uppmaning i Tixla är att förstärka enigheten mellan grannar och grupper. Religionen, de politiska partierna och andra existerande fenomen i samhället splittrar, säger de bägge. Förtroendet för dessa har dramatiskt försämrats för människorna ser hur de smält samman till en enhet med Staten och den organiserade brottsligheten. Därför kom valdeltagandet några veckor senare att bli rekordlågt.

Bildandet av Folkpolisen i delstater som Guerrero, Oaxaca, Chiapas eller Michoacán har blivit föremål för all slags spekulationer i medier och bland de nämnda grupperna. Med tiden efter försvinnandet av de 43 lärarstudenterna i Ayotzinapa, började oron spridas om att den ”vilande” gerillarörelsen ERP, med baser i Guerrero, skulle aktiveras igen. Det är ingen tvekan om att bland de överlevande studenterna i Ayotzinapa finns starka sympatier för en väpnad kamp i Mexiko.

Delar av Tixlas "Folkpolis".

I AYOTZINAPA. På husfasaden inne på den rurala lärarhögskolan finns i mosaik den legendariske gerillaledaren och läraren Lucio Cabañas. Han ledde bondegerillan De Fattigas Parti som bildades 1967 i närheten av staden Acapulco, på stillahavskusten men var själv en av studentledarna i början av 1960-talet på Ayotzinapa. I december 1974 stupade han när den mexikanska armén skickade tio tusen soldater till Guerrero. Gerillan var stark i regionen och i bergen runt Tixla opererade en annan ung man vid namn Fernando Gatica som i början av 1970-talet hade anslutit sig till gerillan. Efter nederlaget tvingades Gatica och flera av de överlevande att gå under jorden många år.

– Många av kamraterna har sympatier för den väpnade kampen. Men jag menar att den folkliga mobiliseringen är den avgörande kraften för att skapa ett nytt Mexiko, säger Ernesto Guerrero Cano, 23, en av de överlevande förra året i Iguala.

https://youtu.be/rRJdUJ8Opy4

Han är en medlemmarna i ledningen för Studentfederationen för Mexikos Socialistiska Bönder (Federación de Estudiantes Campesinos Socialistas de México) i Ayotzinapa. I bakgrunden där vi filmar intervjun har studenterna skrivit Lenins klassiska tes; ”Utan revolutionär teori, ingen revolutionär praktik”. Och det är den kombinationen, menar Ernesto, iklädd en t-skjorta med Che Guevara, som karaktäriserar de rurala lärarhögskolorna. Det är därför som alla regeringar under det senaste halvseklet medvetet har dragit ner på stödet till skolorna. Och det var också därför, menar studenter och föräldrar, som Ayotzinapastudenterna mejades ner och 43 försvann förra året.

Ernesto Guerrero Cano.

– Här i Ayotzinapa är det vi studenter som håller i tyglarna för skolans drift och funktion. Utomstående krafter opererar bara i eget intresse. Skillnaden mellan en allmän lärarhögskola som drivs av Staten och en rural lärarhögskola är våra fem grundbultar: Akademisk, idrott, kultur, produktionen samt den politiska och ideologiska fostran.

ERNESTO VIDAREUTVECKLAR DE FEM punkterna och beskriver en kombination av akademisk och produktiv verksamhet, den senare i form av produktion av majs och andra produkter för skolans funktion. Det påminner om den kubanska ”Skolan på landet” efter revolutionen där respekten för det fysiska produktiva arbetet inpräntades, inte bara i teorin utan även i praktiken.

– Den 5:e punkten är helt avgörande för den sliter av dig bindeln du har för ögonen i Mexiko som säger att regeringen är den enda som kan leda dig i framtiden, att det inte går att göra någonting utan regeringen och vad som sägs i Televisa (ägd av världens rikaste man, Carlos Slim). Men här tar v fram motsatsen, att det visst går att förändra din och folkets situation, att vara kritisk, analytisk och se längre än till tvärgatan.

Skötseln och driften av skolan är de 540 elevernas ansvar. De lever och bor på skolan och den som inte klarar disciplinen, det vill säga fyller reglerna som bestäms av eleverna åker helt sonika ut.

– Under årens gång och praktik så har vi skapat en miniatyr av Folkmakt, säger han stolt.

REPORTAGET I GUERRERO och på den rurala lärarhögskolan genomförde vi under andra hälften av maj i år (2015). Det återstod tre veckor innan val till kongressen och delstatsparlamenten skulle genomföras. I delstaterna Guerrero, Oaxaca, Chiapas och flera andra delstater genomfördes kampanjer om att bojkotta valen, en institution för en politisk korrumperad elit som utåt talar om Mexiko som en demokrati men internt genomför vad människorättsorganisationer menar vara ett totalt misslyckat ”Krig mot brottsligheten”.

I stället har kriget riktats just mot den växande enorma sociala rörelsen i landet där offren registrerats i form av de 43 lärarstudenterna och tusentals andra försvunna och avrättade mexikaner. I Guerrero existerade det vid vårt reportage ingen som helst valkampanj, de få valplakat som sattes upp slets lika snabbt ner av människorna som på detta sätt visade sitt förakt för den stat som mördat och fysiskt gjort sig av med unga människor.

– Vår ståndpunkt är helt klar; nej till valen. Det är möjligt att det med militärens hjälp genomförs val i Chilpancingo, men här i Tixla, som Ayotzinapa tillhör, blir det inga val, sa Ernesto.

"Det blir inga val"!

HANS OCH EN VÄXANDE RÖRELSE i Mexiko slåss i dag för att på längre sikt bygga en autonom regering där partierna spelar en underordnad roll men där folk i horisontala församlingar har det avgörande ordet. I delstaten Oaxaca väljs de lokala myndigheterna på detta sätt i 470 av de 570 kommunerna, med olika slags brister men där embryot till en folkmakt kan skönjas om den politiska medvetenheten också förstärks parallellt.

– Vi har börjat i liten skala. Basen har skapats på olika och många håll och projektet fortsätter. Många kommuner har deklarerat sig som ”Kommuner i Motstånd” just för att sanningen om våra 43 försvunna kamrater inte har lagts fram. Därför växer rörelsen för att bojkotta valet. Men vi fördömer inte de mexikaner som fortfarande tror på systemet och vill rösta på sitt parti. I Tixla och många andra kommuner utser invånarna sina egna poliser och denna form av folkmakt kan och bör utökas till områden som utbildning, hälsovård och ekonomin i kommunen under ledning av det Kommunala Folkrådet.

Vi frågar Ernesto hur de politiska partierna har reagerat på hur invånarna själva tar tag i de konkreta frågorna i sin kommun, och han säger att partierna så klart inte är glada eller intresserade av att fördjupa denna direktdemokrati.

– Efternamnen på politikerna från både PRI som PRD är desamma val efter val i Guerrero. Och efter decennier är det sönerna eller döttrarna som tar över, alla med samma efternamn. Med alla medel, inklusive våld, gör de allt för att bli kvar vid makten. Det är därför som valdeltagandet vid varje val minskar. I dag väljs borgmästare, delstatsguvernörer och delstatsparlamentets ledamöter med 30-35 procent. Varför? Därför folk i dag tror inte på den ”mexikanska varianten av demokrati”.

– Men kampen för våra 43 kamrater och de mördade och sårade fortsätter tills vi har uppnått det är målet med vår kamp, sanningen och rättvisan.

Bernabé Abrajan Gaspar, far till Abraham de la Cruz, 24-år, som är försvunnen sedan 26 september 2014.

BERNABÉ ABRAJAN GASPAR har arbetat idogt hela livet på den karga torra landsbygden i delstaten Guerrero. När Vi träffar honom på volleybollplanen i centrum av Ayotzinapa har han stora tunga påsar under ögonen. Som för alla föräldrar har nattsömnen minskat dramatiskt. I likhet med indianmajoriteten av invånarna i bergstrakterna i Guerrero är spanskan hans andraspråk.

– Min son är Abraham de la Cruz, 24-år, tvåbarnsfar med en son på 8 år och en dotter på 3 år. Han hade bara varit på Ayotzinapa i tre veckor när han försvann. Därför förändrades våra liv helt och hållet den 26:e september 2014. Ingen ger oss svaret varför det här hände oss? Vi är bara fattiga människor, bönder som inte har sökt konflikter med någon, varken politiker eller brottskartellerna. Det enda vi vill är att leva i fred, säger den enkle mannen vi har framför oss med sina tårfyllda ögon.

https://youtu.be/Q-kNxmyeVfQ

Planen har ingärdats av stora målade dukar eller muralmålningar över studenternas öde och kamp. På den bortre sidan vid de ena målet står 43 stolar med sina fastsvetsade bänkar och var och en av dessa har ett fotografi med de 43 försvunna studenterna. Spänningen som lägrade sig i denna idyll i bergen i Guerrero för snart ett år sedan har fortfarande inte släppt. Undervisningen har ställts in medan studenterna och föräldrar som Bernabé Abrajan har rest världen runt för att vinna solidaritet med sin sak som är en enorm politisk barlast för regeringen Peña Nieto.

– Vi besökte nyligen FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i Genève och vädjade till kommissionen om hjälp. Vi togs även emot av EU-parlamentet i Belgien. Därefter har vi varit i USA där vi reste i karavan mellan olika städer för att vinna opinionen för de 43. Och vår sak får stort stöd, säger han och tittar upp med blygsamhet under den typiska mexikanska flätade hatten som skyddar mot den brännande solen under arbetet på majsfälten.

En förälder med plakatet över de 43 försvunna studenterna: "Levande fördes de bort, levande vill vi ha dem tillbaka"!

SÅVÄL FÖRÄLDRAR, STUDENTER MED STÖD av den sociala rörelsen försökte flera gånger gå in på den 27:e armébataljonen som misstänks hålla de 43 försvunna studenterna eller som eventuellt har kremerat dem. Men i stället för natt ge tillstånd att kontrollera militärbasen, hotades de att utsättas för fysiskt våld om de försökte tränga in. Det kom till konfrontationer och studenter och föräldrar blev av med sina mobiltelefoner.

Den mexikanska armén har flera gånger avslöjats med att ha hyst folkledare inne på bataljonerna och som hade försvunnit i händerna på säkerhetsorganen. Lång tid efteråt, i ett fall två år, släpptes de fria. Föräldrar och överlevande studenter hyser samma hopp om att finna dem på en militär garnison.

 – Staden Iguala är som en enda stor kyrkogård. Tack vare vår kamp för våra 43 söner, har staten tvingats att genomföra sporadiska utgrävningar och inte mindre än 20 massgravar med ”försvunna” har grävts upp i letandet efter våra söner.

Men vem har intresse av att genomföra ett massmord som skulle uppröra en hel värld? frågar jag Oscar Guzman, som har dykt upp under intervjun.

– Staten har inte velat acceptera att det handlar om ett fall av försvinnande där staten är inblandad, och det av ett enda skäl. Enligt de internationella konventioner om försvinnanden som Mexiko har ratificerat, förvandlas denna handling till ett brott mot mänskligheten som inte är preskriberbart och det har utförts av Staten. Det var statliga agenter hos den kommunala polisen i Iguala som genomförde attacken och kidnappningen av de 43. Sedan spelar det ingen roll om denna polisenhet överlämnade de 43 till en paramilitär knarkkartell i Iguala.

Fakta försvinnanden i Mexiko

– Sedan flera år har det inte i något land ägt rum försvinnanden av den omfattning som skedde i Iguala 26 september 2014. Och sedan 2011 har FN uppmärksammat Mexikos regering på de tusentals och åter tusentals fall där det existerar en gemensam nämnare; den kroniska straffriheten.

Det var inte vem som helst som fällde dessa ord i november 2014. Ariel Dulitzky är ordförande för FN:s speciella arbetsgrupp som arbetar i temat ”försvinnanden” i världen.

– Min närvaro här, sa Dulitzky under sitt arbetsbesök i Mexiko, drygt en månad efter de 43:s försvinnanden, återspeglar den betydelse som den internationella gemenskapen fäster vid fallet Iguala, fortsatte FN-diplomaten.

Tack vare den enorma mobiliseringen och det mexikanska folkets krav på resultat, har över 20 massgravar av ”försvunna” grävts upp i regionen kring Iguala. Men delstater som Guerrero och Oaxaca är bokstavliga kyrkogårdar, anklagar människorättsorganisationer i Mexiko.

Under president Felipe Calderons styre (2006-2011) försvann 25.000 människor. I dag, under president Enrique Peña Nieto försvinner varje dag i Mexiko 13 människor. Fyrtio procent av dessa är mellan 15-29 år. Och det är officiella siffror från både Calderon som Nieto vilket borgar för att antalet försvunna är avsevärt högre.

Dick Emanuelsson

En arméenhet i huvudstaden patrullerar med M60-kulsprutegevär och är en del av "Kriget mot kartellerna".

Människorättsledare mål för armén

Sedan president Felipe Calderon inleddes sitt ”krig mot kartellerna” har militariseringen av det mexikanska samhället inte minskat antalet mord, snarare tvärtom. Men vad som är oroande är kriminaliseringen av de sociala och politiska protesterna.

Den 16 januari 2011 vägrade den mexikanska marinen att acceptera ett antal rekommendationer utfärdade av den Nationella Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna (CNDH), ett regeringsorgan som ska värna om de grundläggande mänskliga rättigheterna. Rekommendationerna hade föranletts av att ”ordningsmakten hade beskjutit civila. Men efter nationella och internationella påtryckningar beslutade Högsta Domstolen att militärer som utför övergrepp ska ställas inför rätta av civila domstolar.

De mexikanska människorättsorganisationerna har upprepade gånger anklagat de väpnade och polisiära styrkorna för övergrepp. Josefina Reyes Salazar var en av dessa MR-ledare och utsattes för mordhot. Den januari 2010 mördades hon av civila ´pistoleros´ efter att ha anklagat militären för övergrepp. Den 9 februari greps tre anhöriga till Josefina Reyes och påträffades några dagar senare mördade. Men militären utreddes inte utan skulden lades på Sinaloakartellen.

Sara Salazar, modern till den mördade människorättsaktivisten Josefina Salazar (infällda
bilden), gråter ut sin sorg och ursinne över hur den statliga och paramilitära terrorn drabbar
oskyldiga människor.

Den 20 december 2010 avrättades MR-ledaren Marisela Escobedo framför delstatsregeringens huvudsäte i delstaten Chihuahua samtidigt som hon protesterade mot mordet på hennes dotter.

Inför vågen av protester uttalade president Calderon den 29 augusti 2010 att han började bli trött på ”tjatet om mänskliga rättigheterna”.

Dick Emanuelsson