Drogkartellerna i Mexiko: “Vi står utanför Lagen men innanför Marknadens Lag”

Mexiko är i dag ett militariserat samhälle där drogkartellerna och den ekonomiska/politiska eliten har gemensamma intressen. Bägge slår mot den mexikanska folkrörelsens demokratiska, sociala och ekonomiska erövringar. "Kriget mot Drogkartellerna", har ökat både tillgången till knark som morden, massakrerna och försvinnandena.

Nyliberalism och droghandel hand i hand i Mexiko

Drogkartellerna i Mexiko: “Vi står utanför Lagen men innanför Marknadens Lag”

I det fjärde reportaget från Mexiko tar Dick & Miriam Emanuelsson upp “Kriget mot Knarket”. De har talat med en av Mexikos främsta experter i ämnet, Rafael Barajas Durón.

Intervju i audio:

https://app.box.com/s/dbduvmg8bx0vp3dfx6wi84af28je35cg

MEXIKO CITY / Klockan slog 20.52 den 11 juli i år. Mannen i cellen gick in i duschen. Det centraliserade videosystemet av kameror i ett av världens mest säkra fängelser gav internen lite av personlig integritet i all sin nakenhet. Det räckte. ”El Capo” av alla Capos, Joaquin Guzman Loera, 58, alias El Chapo, ledaren för den mäktigaste kartellen i världen, Sinaloa, utnyttjade dödvinkeln och lyfte på luckan i duschgolvet. El Chapo försvann från det rymningssäkra fängelset El Altiplano, en timmas bilfärd från huvudstaden.

Enligt den officiella versionen, som många i Mexiko ifrågasätter, hade männen utanför hade grävt en tio meter hög vertikal tunnel. Denna ledde ner till en 1,5 kilometer lång tunnel med dimensionerna 1,70 m x 70 cm. Tunneln var professionellt byggd med PVC-rör för ventilation och ett elsystem som lyste upp varje meter av den gigantiska tarmen. De 3250 ton jord och sten som de mänskliga ”mullvadarna” hade grävt fram forslades ut på små vagnar på ett järnvägsspår. Bakom sig lämnade ´El Chapo´ inte bara 27.000 kvadratmeter av USA-arkitekternas fängelsebygge, El Chapo´ utdelade en rejäl förolämpande ”snyting” mot den mexikanska statens påstådda ”Krig mot Kartellerna”.

´El Chapo´ Guzman, Sinaloakartellens oomstride ledare flydde för andra gången sedan 2001 från ett "rymningssäkert" fängelse.

Så gick flykten till, enligt den officiella regeringsversionen. Men misstanken är att ´El Chapo´ köpte sig ut.

Rikslarm utlystes, men förgäves. Frågan som kritikerna ställer är: Behövs ´El Chapo´ mer i frihet för den mexikanska statens gradvisa förvandling till en knarkekonomi än i fängelset?

Bondpojken som hade vuxit upp vid foten av Sierra Madre Oriental är i dag mäktigare än Medellinkartellens Pablo Escobar någonsin var. Det amerikanska finansdepartementet uppger att han har ett nätverk i tio länder som består av 288 företag och tusentals finansiella operatörer samt en armé av mördare.

“Kriget mot knarkkartellerna” inleds 2006

För att inta presidentpalatset i Mexiko krävs det inte bara stöd från grannen i norr. Allianser upprättas med delar av den politiska eliten, mäktiga företagsintressen och i dag, mer än någonsin tidigare, stöd från den undre världen. Denna förfogar över det kapital som i dag är nödvändigt för att finansiera de otroligt intetsägande men svindyra valkampanjerna som till stor del i dag är förlagda till TV-kanalerna. Felipe Calderon var inget undantag i valrörelsen 2006.

Felipe Calderons "Krig mot Knarket" ökade både tillgången till droger som morden och våldet.

Han utsågs som presidentkandidat av det mexikanska högerpartiet PAN som vann valet 2006 med hjälp av valfusk. Den verklige vinnaren var vänsterns kandidat Manuel Lopez Obrador. Men skulle USA tillåta att grannlandet med 120 miljoner invånare och två miljoner kvadratkilometer att installera en vänsterpresident?

– Jag tror att de publicerade Wikileakstelegrammen talar för sig själva. Där kan vi läsa att USA inte hade den minsta vilja att godkänna en person som president som inte accepterar Washingtons konsensus.

Rafael Barajas Duran med boken i hand.

Det säger Rafael Barajas Duran, en i Mexiko mycket omtyckt och känd författare och tecknare. Han står bakom boken “Narcotráfico para Inocentes. El narco en México y quien lo U.S.A.”, “Narkotikahandel för Oskyldiga (i stället för “Dummies”). Knarket i Mexiko och den som använder den”, en klar anspelning på USA för ”usa” på spanska betyder just använda.

Den första editionen gavs ut redan 2011. Men under vårt besök i Mexiko i april-maj gavs en aktualiserad version ut med innehåll som berör Calderons efterföljare, PRI-partiets Enrique Peña Nieto.

Wikileaks publicerade en rad dokument som visar att Felipe Calderon hade möten på USA-ambassaden i Mexiko City redan i september 2006, tre månader innan hade inlett sin mandatperiod (1 december 2006-30 november 2012). Motivet var i korthet: ”Hjälp mig för jag befinner mig i en politisk enormt trängd situation”.

– Enligt kommunikationerna mellan ambassaden och State Departement, beslöt Washington att stödja Calderon. USA-ambassadören utsåg en speciell grupp, som vi fortfarande inte vet vilka som ingick i som skulle bistå Calderon att inleda sitt regeringsarbete, säger Barajas och tillägger:

– Vilket tema var ambassaden intresserad av? Knarkhandeln. För första gången i vår historia har vi ett dokument som bekräftar en pakt som blev ett ”krig mot narkotikahandeln”. Från och med den dagen, då Calderon sammanstrålade på USA-ambassaden i Mexiko City, förvandlades Mexiko till ett intervenerat land. För att kunna göra det måste han samtidigt militarisera Mexiko.

Kriget mot kartellerna i Mexiko har kritiserats från alla demokratiska krafter i Mexiko. Långt från att ha minskat våldet och brotten, har kriget dramatiskt ökat antalet offer, år efter år. Under Vicente Fox sex år vid makten 2000-2006 mördades 9000 mexikaner.

Enligt forskningsinstitutet Centro de Analisis de Politicas Publicas México Evalua mördades under Felipe Calderons sex år (2006-2012) 101.199 människor, en siffra som överträffar antalet offer i Afghanistankriget.

I ett Wikileakstelegram från februari 2009, försäkrade Calderons säkerhetsminister Genario Garcia sin motsvarighet i USA, Michel Chertoff: ”Ni kommer att få fri tillgång till underrättelseinformation i säkerhetsfrågor”, utan att begära kongressens tillstånd. I början av 2015 utfärdade Mexikos kongress en lag som ger USA:s agenter inom olika säkerhetsorgan som DEA eller CIA och som opererar i Mexiko rätt att bära vapen utan att begära tillstånd från mexikanska myndigheter.

“Stackars lilla Mexiko, så långt från Himlen men ack så nära USA”, är ett ordspråk som mexikanerna ofta använder när de drabbas av en känsla av hopplöshet inför vad de känner som den mäktige grannens översittarhet. Men vilka uttryck tar det i Mexiko i kriget mot kartellerna? frågar jag Rafael Barajas.

– Det finns flera seriösa USA-forskare, akademiker och vetenskapsmän, som till exempel Alfredo McCoy som på 1970-talet skrev en bok som blev en klassiker i ämnet som heter ”The Politics of Heroin in Southeast Asia”. I boken dokumenterar McCoy de stora drogkartellerna under det 20:e-21:a Seklet som användes och beväpnades av USA-regeringen. En av orsakerna till att dessa användes var att kartellerna finansierade de mest ”smutsigaste” uppgifterna i USA:s utrikespolitik.

Om USA har gjort detta i Afghanistan, i Vietnam, i Nicaragua eller ”French Connection” i södra Europa, varför skulle de inte göra det också i Latinamerika? frågar sig Barajas.

– Svaret är solklart för alla medieuppgifter säger att de gör det också i Latinamerika.

”År 2011 blev Afghanistan den främste exportören av heroin medan Colombia exporterade mest kokain”. USA hävdar att de bekämpar drogerna men de bägge länder som mest producerar och trafikerar med droger är de som utgör USA:s största partner och allierade.

Nyliberalism och droghandel hand i hand

Rafael Barajas menar att Mexiko har uppnått en ”högre nivå för kapitalismens utveckling, den ohämmade brottsliga kapitalismen”, apostroferande på Lenins klassiska verk om ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”.

– Jag tror att vi är där. Den nyliberala modellen är ett kontrarevolutionärt projekt med mycket stor omfattning. Den har till stor del lyckats föra tillbaka mänskligheten till tiden för det första världskriget. Företagsvinsterna är gigantiska, arbetarklassen och en stor del av folket förlorar sina tillkämpade rättigheter, säger Barajas.

Han hävdar att den första fasen av nyliberalismen i Mexiko innebar en anslutning till Washingtons konsensus. Den betydde en reducering av staten, införandet av ett frihandelsavtal (Nafta, 1994), en avreglering av finansmarknaden och en privatisering av de statliga företagen (som det strategiskt viktiga el-bolaget SME).

Enligt en undersökning som Yury Fedotov, chef för FN:s Kommission mot Droger och Brott, gjorde i början av 2011, gav den samlade droghandeln i världen vinster som uppgick till ofattbara 320 miljarder dollar (2740 mdr/sv/kr). Det är 7,5 procent av USA:s militära budget som uppgår till 4300 miljarder dollar. Noam Chomsky skrev i en av sina böcker några år tidigare att cirka 90 procent av inkomsterna från den colombianska droghandeln stannade inom USA:s finanssystem. En smula stannade kvar i Colombia hos bönderna som odlade kokabladen.

1989 uppgav Salvatore Richard Martoche, domare i New Yorks Högsta Domstol, inför Senatens underkommitté mot Terrorism och Narkotikabrott, att USA-bankerna tvättade över 110 miljarder dollar per år.

1989 medgav en statstjänsteman att USA-bankerna varje år ”tvättade”
110 miljarder dollar, en siffra som i dag måste vara avsevärt högre.

Enligt Antonio Maria Acosta, en kollega till Fedotov på FN-kommissionen, ”inleddes förbindelserna mellan den organiserade brottsligheten och de stora finansiella institutionerna i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet”. Det är exakt under samma period som den nyliberala modellen på allvar, och stundvis med repression, påtvingades folken i Storbritannien, Chile och USA bland flera länder.

– Modellen söker marknader för snabba och stora pengar utan ta hänsyn till metoderna. Var finns dessa vinster? Inom droghandeln. Där finns de högsta vinsterna. Dessa gigantiska vinster har naturligtvis en stor inverkan på handeln i världen. De styrande är inte opåverkbara när de ska fatta beslut. I en så kallad fri marknad blir allting i slutändan till salu. Du kan köpa domare, politiker, kort sagt, ALLT! säger Barajas indignerat.

Han nämner ´Chapo´ Guzmans flykt från fängelset, bara några veckor innan intervjun.

– Allt talar för att denne man, som är en mycket viktig bricka för handeln, är oantastbar. Logiken talar för det, för fängelset är omöjligt att fly ifrån. Säkerhetsnivån är brutal! Alla möjliga synbara eller nedgrävda sensorer som finns i och utanför fängelset ger oss vid handen att det inte kan vara möjligt att inte registrera vibrationerna från tunnelgrävandet. Det är inte trovärdigt. Jag hyser inte det minsta tvivel för att ´Chapo´ Guzman köpte och korrumperade fängelsemyndigheterna för han förfogar över miljarder dollar.

Vad som är verkligt oroande är fenomenet med droghandeln att den till slut blir den främsta ekonomiska kraftkällan i nationen, påpekar Barajas. Och som sådan blir den också den främsta affärsgruppen som inte kan fungera utan uppbackning av myndigheterna.

”Välkommen till Banco Lavamex”, apropå hur drogkartellerna “tvättar” drogpengarna i det mexikanska finanssystemet.

Finanssystemet ”tvättar” droghandeln ”vit”

Hur mycket av inkomsterna från droghandeln går tillbaka till Mexiko? Siffrorna är brutala, säger Barajas. När oljepriset låg på topp år 2008, hade Mexiko tre stora inkomstkällor. Det statliga Petromex redovisade vinster på 31 miljarder dollar. Inkomsterna till statskassan från utlandsmexikanerna var också mycket stora, drygt 25 miljarder dollar.

– Men inkomsterna från drogkartellerna, som så klart inte kan vara exakta, rör sig mellan 25-40 miljarder dollar (215-343 mdr/kr)! NGO-organisationen No Money Laundering (USA) uppskattade 2011 att de mexikanska drogkartellerna hade sammanlagda inkomster på 59500 miljarder dollar (509608 mdr/sv/kr.), eller motsvarande fem (5) procent av Mexikos BNP.

Detta får konsekvenser för landets finanssystem. För “tvättandet” av drogpengarna äger företrädelsevis rum inom den konventionella finanssektorn; banken på hörnet, aktiebörsen, konstmarknaden eller politiska kampanjer. Bankerna har därför penningtvätten som en av sina viktigaste ”affärer”.

– Om detta pengaflöde skulle upphöra under en vecka skulle det mexikanska finanssystemet kollapsa. Därmed har det förvandlats till en balanserande faktor i systemet, vilket så klart är mycket allvarligt.

På sidan 166 i din bok talar du just om det temat med orden från en “Capo” som säger: ”Vi befinner oss utanför lagen men inte utanför Marknadens Lag”.

– Inte det minsta! Om det är någonstans drogbaronerna befinner sig så är det i allra högsta grad på den Fria Marknadens Torg, uppbackade av finanssektorn. Vad vi åser är ett enormt hyckleri i det påstådda kriget mot kartellerna, dundrar Barajas.

“Vi står utanför Lagen men inte utanför Marknadens Lag”

Han understryker att en verksamhet av dessa fantastiska dimensioner inte kan kringgås utan att upptäckas. I Mexiko är penningtvätten helt avgörande för knarkhandelns existens. I landet opererar sex statliga institutioner för att upptäcka denna brottsliga verksamhet. Medan kartellernas lönnmördare på gatan har fängslats i tusentals, är det bara tjugo (20) personer som har dömts för penningtvätt, nästan alla har gripits på bar gärning.

– Vad säger oss det? Att staten inte är intresserad av att bekämpa detta brott. Dessutom var inte någon av domarna på de tjugo dömda resultat av Finansministeriets undersökningar! Kom inte och säg att i Mexiko förföljs droghandeln.

Barajas nämner hur den internationella finanskraschen i september 2008 inte drabbade Mexikos finanssystem nämnvärt. Svaret finns hos FN-kommissionen, som enligt The Observer från den 3 april 2011, konstaterade att det ”enda friska disponibla investeringskapitalet härrör från drogpengarna”. Detta pumpades in i systemet i Mexiko vilket lindrade krisen. Trots att den formella ekonomin minskade med 6,75 procent och arbetslösheten ökade, hade dollarreserverna ökat till historiska nivåer.

”Japp! Jag är sedlarnas hjälte”!

Vallmo (heroin) i stället för majs

Men denna deformerade drogekonomi, i kombination med det nyliberala frihandelsavtalet Nafta, har fått förödande konsekvenser, inte bara för den industriella sektorn utan också för Mexikos landsbygd, menar Barajas. I stället för majs och andra grödor, som skulle garantera den nationella självförsörjningen, har marijuana och vallmo (för processering av heroin) ersatt Mexikos nationella stolthet. Med Naftaavtalet lades stor el av Mexikos landsbygd i träda, Mexikos bönder kunde inte konkurrera mot den statssubventionerade importen från USA. Miljoner utvandrade illegalt till USA där det i dag finns cirka tolv miljoner mexikaner. Miljoner anlände till städernas fattigområden där de lever eländigt. Bland denna miljonarmé av mexikaner som ”demokratin” uteslöt fanns och finns den sociala basen för rekrytering till den organiserade brottsligheten.

Den 24 oktober 2011 informerade Washington Post sina läsare om att odling av marijuana och vallmo hade nått historiska nivåer i Mexiko. Enligt DEA:s rapport hade den odlingsbara arealen fördubblats under tiden 2006-2011, samma år som Felipe Calderon inledde sitt krig mot kartellerna.

– År 2011 var Mexiko den näst största producenten av heroin i världen. Bara Afghanistan, en annan USA-allierade, hade större produktion. Och om vi går tillbaka några år i historien ser vi att talibanerna hade, efter att de grep makten, praktiskt taget eliminerat produktionen av vallmo och produktionen av heroin. Med USA-invasionen i oktober 2001 återvände landet som främsta producent av heroin, säger Rafael Barajas med en finurligt leende.

Vid sidan av marijuana och heroin har Sinaloakartellen blivit världens mest framgångsrika producent av metamfetamin, en starkare variant av amfetamin. ´El Chapo´ förgreningar på fem kontinenter som vilket multinationellt företag som helst.

En klassisk ekonomiregel utgör konsumtionen basen för marknaden. Det är drogberoendet i USA som gör att narkotikahandeln växer i världen och i synnerhet i Mexiko.

– ”Varför fortsätter du att sälja droger till mig?

– ”Därför att du fortsätter att köpa”.

”Skydda ungdomen”?

Ett annat argument för att militarisera Mexiko har varit att ”drogerna drabbar ungdomen” och att ”vi måste skydda dem med hjälp av armén. Siffrorna visar motsatsen. Nätverket för Barnens Rättigheter (likt Rädda Barnen) uppgav 2010 att 1066 barn hade dödats som konsekvens av att ha armén på gatorna. Hälsovårdsministern Jose Angel Cordoba uppgav å sin sida att "kokainmissbruket mellan 2005-2011 fördubblades”. Calderons egen utbildningsminister varnade för att drogmissbruket hos eleverna 10-15 år omfattade över 400.000 tonåringar.

– År 2010 uppskattades att 25.000-30.000 ungdomar hade anslutit sig till den organiserade brottsligheten. Många av dessa arbetade eller arbetar som lönnmördare. Enligt Nätverket för Barnens Rättigheter rekryterade knarkkartellerna 35.000 minderåriga mellan 2006-2010. Om ”Modellen” lägger jordbruket i träda, företag och tjänster privatiseras och arbetslösheten antar massomfattning, vad ska den ”kommande generationen” syssla med? frågar Barajas.

Och situationen har inte blivit bättre, snarare tvärtom. President Enrique Peña Nieto för en identisk politik som Calderon och har ökat repressionen mot alla sociala och folkliga protester, menar Barajas.

Det handlar inte bara om massakrer, mord, mänskliga tragedier eller en ekonomisk modell som tagit till sig den lukrativa droghandeln till sitt bröst. Det handlar också om en ideologisk offensiv, i synnerhet mot ungdomen, som varje kväll i Mexiko, Central- och Sydamerika bänkar sig framför TV:n som sänder sina ”Knarkkartell-såpor”. ´El Capo´ glorifieras. I fattigkvarteren i Mexiko City, Guatemala City, San Salvador eller Tegucigalpa är det tusentals unga arbetslösa killar som drömmer om att bli en ny ´Chapo´ Guzman. Han utmanar den makt som förvägrar dessa unga människor den mänskliga rättigheten till ett jobb eller utbildning. I morgon kanske Pedro, 14, ansluter sig till en grupp av ”Maras”, och som inträdesprov ska han mörda. Det är i den verkligheten som den nya generationen växer upp i.

Dick-Miriam Emanuelsson

Rafael Barajas´ alternativ visavi ”Kriget mot Drogkartellerna”

1. Stoppa våldsspiralen, avmilitarisera landet. Legalisera och reglera drogerna gradvist, likt Uruguay.
2. Bekämpa den brottsliga kapitalismen. Bekämpa brottsligheten men angrip framför allt dem med ”vit skjorta och slips” som när sig på droghandeln.
3. Krig mot kartellernas politiska beskyddare. Hundratals politiker, höga statstjänstemän och poliser-militärer är utpekade som allierade till kartellerna men straffriheten i Mexiko är nästan total.
4. Återvänd till en politik av nationell suveränitet och nationell säkerhet. Det är oacceptabelt att Washington dikterar Mexikos säkerhetspolitik. USA dikterar och övervakar Mexikos säkerhetsagenda men Mexiko kan inte ens uttala sin uppfattning om grannen i norr. Om USA kräver att Mexiko kontrollerar droghandeln bör Mexiko kräva att USA kontrollerar handeln med vapen till Mexiko.
5. Förstärka det sociala nätverket. Förstärka människorättsorganisationerna och andra medborgarrörelser. Återvänd till värdering som solidaritet och kollektivitet.
6. Förstärk kulturen, utbildningen, idédebatten. Det är fundamentalt att förstärka den offentliga allmänna utbildningen. Det betyder mer anslag.
7. Försvara vad som återstår av välfärdsstaten och slåss för dess återupprättande! Bara en ekonomi som skapar arbete och ger social trygghet kan knäcka brottsligheten.