Mexico: REPORTAGE MEXIKO 2015: Kvinnorna i Mexiko som organiserar sig hotas och många mördas

Elisa Cepeda Lagunas; i mitten efter att hon överfalldes första gången och fick näsan krossad. De två andra bilderna efter att hon slogs medvetslös. Ett av macheteslagen slog in övanför det vänstra ögat och hon har ett ärr för all framtid. Foto: Úriel Hernández Pérez.

Kvinnorna i Mexiko som organiserar sig hotas och många mördas

”Längre än hit kommer inte dina drömmar, horjävel”!

I det andra reportaget från Mexiko, träffar Latinamerikareportarna Dick och Miriam Emanuelsson Elisa Cepeda. Hon var en hårsmån från att bli ny kall siffra över de kvinnor som mördats under termen femicidio. Åren 2011-2013 mördades 3892 kvinnor i Mexiko. I slutet av detta omfattande reportage återfinns videofilmerna&intervjuerna för de som kan spanska.

MEXIKO / MAJ 2015 / Blodet pulserade fram där kraniet hade krossats. Men ansiktsuttrycket i Magdalena Lagunas Ceballos måste ha skakat och skrämt hennes gärningsmän. För det uttryckte ett lugn som när vi ser videon som dottern visar oss, gör det ett enormt intryck på oss.

Vem kan leva med så mycket hat eller iskalla känslor att han eller hon ger sig på en värnlös kvinna som med sin kropp bara försökte skydda sin son, Manuel Cepeda Lagunas, från mördarna från regeringspartiet PRI?

Elisas mor, Magdalena Lagunas, var nära att förlora livet av machetehuggen. FOTO: Uriel Hernandez Perez.

Magdalena Lagunas, Elisas mor förs bort medvetslös. FOTO: Uriel Hernandez Perez.

Macheterna och påkarna nästan slog sönder kraniet på den 60-åriga kvinnan. Men när hon lyftes i ett blått lakan och fördes bort, verkade det som om hon inne i medvetslöshetens dimma ville säga att hon inte skrämdes för männen som ja, var rädda för att visa sina ansikten. Därför var de maskerade med rånarluvor.

Händelsen utspelades den 14 december förra året. Elisa Cepeda Lagunas, ingenjör och 32-årig tvåbarnsmor, dotter till Magdalena, attackerades av samma fascisthorder och slogs blodig och medvetslös på samma sätt som sin mor. Blodet flöt också från Elisas´ huvudskål och hennes näsa hade två timmar tidigare krossats av en påk. När fascisterna, hälften av dem utlånade från huvudstaden Mexiko City, skulle ge henne det slutliga macheteslaget i huvudet, kastade sig familjens vän Gustavo Estrada sig över Elisa för att skydda henne med sin kropp. Han slogs blodig med ett armeringsjärn och släpades till familjens fiskodlingsdamm där han sköts med två skott i huvudet. Fiskarna samlades kring kroppen och vattnet färgades rött.

På bilden återfinns flera maskerade män, beväpnade med påkar och pistoler bara 20 meter
från polisstationen utan att ordningsmakten ingrep.

Se video:

https://youtu.be/oy_6-v3caQI

Vi träffas klockan 5 på morgonen utanför hotellet i centrala Oaxaca, huvudstad i delstaten med samma namn. Det är fortfarande mörkt i den otroligt vackra staden med sin koloniala arkitektur som 2006 stod under ”Folkmaktens” kontroll under fyra månader. Elisa säger att vi ska ta plats i en av de två bilarna. Två allvarliga män hälsar lika allvarligt när vi sätter oss i bilen med fyrhjulsdrift.

Utsikt från bussfönstret mellan Mexiko City och Oaxaca.

Två dagar tidigare lämnade vi huvudstaden Mexiko City bakom sig och inledde en åtta timmars bussfärd mot en av de mest stridbara delstater med 40 procent indianbefolkning. Det är svalt, nästan lite kallt när färden går uppför de branta vägarna på bergskedjan. De första solstrålarna syns bakom bergskammen när gryningen oåterkalleligt gör sig gällande några minuter innan klockan 7.00. De typiska mexikanska jättekaktusarna reser sig majestätiskt på bergen som är snustorra efter att hela den Mesoamerikanska (Mexiko och Centralamerika) regionen lidit svårt av torka sedan ett halvår.

Chauffören och hans kompanjon är federala agenter som är Elisas´ livvakter. Vi är på väg tillbaka till hennes hemkommun, Eloxochitlán de Flores de Magón, där hon torterades och var en hårsmån från att mördas den 14 december förra året.

Hon är en av dessa kvinnor som vågar utmana de män som gjort ”El femicidio”, mord på kvinnor, till en institutionaliserad metodik för att slå ner och ”neutralisera” kvinnor som vill förändra mentaliteten för både män som kvinnor.

Efter tre timmars bilfärd och på tre tusen meter höjd byter landskapet helt och hållet ansikte. Det är som en science fictionfilm från Hollywood där publiken plötsligt bjuds in till fantasins Paradis uppe på bergskrönet i nästa kurva. Det torra landskapet med kaktus och ökenlikande natur ersätts av en grön dal med kvittrande papegojor, en flod med kristallklart vatten och bördiga jordar. Idyllen i denna region där indianspråket är Mazateca dominerar är total.

Efter fem timmars bilfärd på serpentinvägar som påminner om vägarna i Anderna i Peru eller Bolivia anländer vi till Eloxochitlán de Flores de Magón, en liten stad med fyra tusen invånare som är uppkallad efter den mexikanske folkhjälten i den mexikanska revolutionen, anarkist och dramaturg som tackade nej till att bli president efter revolutionens seger.

Ricardo Flores de Magón, en av den mexikanska revolutionens förgrundsgestalter, dramaturg och anarkist som kunde ha blivit revolutionens förste president men som avböjde.

Av Oaxacas 570 kommuner väljer invånarna i 470 kommuner sina representanter på öppna möten. Det är en horisontal direkt demokrati som har sitt ursprung mer i indianfolkens seder och traditioner mer än i västvärldens stereotypa syn på vad och hur demokrati ska vara. Och det var när Eloxochitláns befolkning skulle utse sin borgmästare för en ny mandatperiod på ett år som helvetet bröt ut, säger Elisa.

– Klockan 11 på morgonen den 14 december (2014) samlades människorna på det centrala torget framför kommunhuset på ena sidan och polisstationen på den andra. Tio minuter senare hörde vi ett oväsen och ser ett hundratal män, många maskerade och beväpnade med macheter, påkar, hagelgevär, pistoler och brandbomber komma in på torget. Vi avvaktade vad som skulle hända men när de började att kasta sina bomber mot oss beslöt vi att lämna parken omedelbart.

Elisa Cepeda är i likhet med hela sin familj född i Eloxochitlán. Alla känner varandra och hon säger att även om politiska partier är en sekundär faktor i den direkta ”autonoma folkmakten”, har regeringspartiet PRI alltid agerat som en partigrupp inför valen av borgmästare och kommunfullmäktigeledamöter. De sistnämnda samt kommunalrådet väljs på tre år. Och det var Alfredo Bolaños, kommunalrådet och dennes högra hand Jaime Betanzo, känd som en våldsmakare under många år, som gick i spetsen för fascisthorden denna ödesdigra dag, berättar Elisa medan vi går uppför trappan i kommunhuset och in i den stora samlingssalen. Där sitter ett 50-60-tal personer församlade och debatterar på Mazatecaspråket.

”Buenos Dias, compañeros”! hälsar Elisa de församlade som besvarar hälsningen under sina sombreros eller de vackra indianschalarna. De tittar med stora ögon på besökarna. Det är dessa vittnen som vi under nära sex timmar samtalar med om vad som hände den 14 december förra året.

Förhållandet mellan män och kvinnor bland ursprungsbefolkningarna är väldigt varierande i Latinamerika. Oftast är det männen som inleder och dominerar en diskussion eller debatt. Så också i Eloxochitlán. Men efter 3-4 vittnesmål är det dessa tystlåtna kvinnor som tar över. En efter går de upp och talar direkt i mikrofonen om vad som hände och hur de vill förändra både sin lilla kommun och sina liv. Ibland behöver de den lokala pensionerade lärarinnans hjälp för att tolka till spanska. Tålmodigt kommer orden fram, ett efter ett och formar en berättelse. Tillfredställelsen syns i deras rosiga kinder.

Efter nära fem timmar av vittnesmål utan paus tar Elisa ordet. Vi ser att hon genomlider alla helvetes kval för att inför sina grannar första gången offentligt berätta om dagen när hon var nära att mista livet. Majoriteten av de närvarande är kvinnor som i Elisa har satt sitt hopp om ett annat liv där kvinnan i Eloxochitlán ska tas på allvar och respekteras. Elisa känner denna förhoppning och har därför återvänt till Eloxochitlán för att inte svika dessa kvinnor.

Elisa Cepeda Lagunas talar i kommunhuset.

För hatet från de som ville döda henne den 14 december 2014 har till stor del sin bakgrund i att Elisa organiserade kvinnorna i Eloxochitlán. Hon ledde studiecirklar och aktiverade kvinnorna, skapade en medvetenhet hos dem som inte alla i den politiska ledningen hos PRI var överens om.

Två kvinnor, en mormor och hennes 17-åriga dotter, våldtogs och mördades för att därefter brinna inne i sitt hus i oktober förra året. Elisa säger att det var ett typiskt kvinnomord, ett ”femicidio”. Och misstankarna föll på dem som gick i spetsen för morden och tortyren av flera invånare den 14 december. Elisa anmälde mordet i för delstatens åklagarämbete som inte gjorde någonting. De bägge kvinnorna hade deltagit i Elisas cirklar. De blev ett ”hot” för vissa män.

Och frågan jag ställde innan Elisa tog mikrofonen och berättade vad som hände i detalj, var just om hennes aktiviteter som människorättsledare och organisatör av Eloxochitláns kvinnor hade något med ursinnet den 14 december att göra?

– År 2008 inledde jag ett federalt projekt i Eloxochitlán. Då leddes kommunen av Jaime Betanzos. Han pratade mycket men investerade ingenting. Jag blev vittne till hur kvinnor misshandlades, hur barnen föddes och växte upp undernärda och hur de aldrig gick i skola eller gick till skolan bara för att kunna ta ut det federala bidraget.

Det är dödstyst i salen när denna tunna och bleka men stridbara kvinnan talar. För varje mening begriper jag hur den politiska ledningen för PRI-partiet uppfattar henne som ett verkligt hot för hon förmår att fängsla oss alla i salen som, efter fem timmar borde vara sömniga och ointresserade. Men dessa timmar har varit som en fängslande skola och nu kulminerar det med Elisas berättelse.

– När jag såg hur kvinnor for illa, inledde jag arbetet med dem för att ge dem det stöd som kommunen vägrade ge. I rurala regioner är det kutym att kvinnor inte talar av rädsla att förvärra ett problem i hemmet eller i samhället. I allmänhet förblir kvinnan tyst eller så löses problemet i kommunhuset men de styrande håller aldrig sin del av överenskommelsen, säger Elisa och kvinnorna nickar igenkännande.

Varje 3,3 timme mördas en kvinna i Mexico.

För att gå vidare med kvinnoprojektet fick hon stöd utanför Eloxochitlán. I de fall det rådde en konflikt mellan kvinnan och hennes make träffade Elisa dem för att lösa konflikten.

– Ibland kommer mannen i skymundan i dessa diskussioner. Men för att råda bot på det skapade vi produktiva grupper med män och kvinnor som vi kallade för ”Bakgårdsprojektet”. Det handlade om att föda upp kycklingar, kaniner eller ankor och denna arbetsgrupp vann i styrka under 2014. Vi lyckades förmå kommunledningen att erkänna att även kvinnorna hade rätt till att inte bara delta i de öppna kommunmötena utan även ges rätten att yttra sig. Kvinnorna talade för första gången och de lyssnade på oss! Hittills hade det bara varit män.

Det var när detta breda arbete bland befolkningen i Eloxochitlán tilltog och fick allt mer sympati som PRI-ledningen kände att de började förlora sin sociala bas. När allt fler också började kräva att kommunalrådet skulle avge e ekonomisk berättelse, inleddes hoten.

– För människor som är fängslade i sin egen föreställningsvärld, som Alfredo Bolaños och Jaime Betanzo, utgjorde detta arbete en direkt attack mot deras maktsfär. När de såg mig den 14 december 2014 på torget tog de kurs direkt mot mig. Jaime Betanzo sa; ”Där är Elisa!” Jag flydde därifrån och gömde mig i Hernandez´ affär i utkanten av torget men de hann i kapp mig och började slå och hugga mig. Jaime Betanzo gav ordern att döda mig. När de pressade ner mig på knä framför Jaime sa han: ”Längre än hit kommer inte dina drömmar gått, horjävel”!

Elisa tittar ner i golvet och säger att hon då när hon var en hårsmån från döden, värdesatte vad en verklig vänskap kan betyda. Tack vare den nådde händelserna delstatens huvudstad, trots att Eloxochitlán bara har en fast telefon i Hernandez´ lilla affär medan mobiltelefoni eller internet inte fungerar på grund kommunens geografiska position.

– Både den kommunala som delstatens poliser, som var vittnen till hur Alfredo Bolaños och Jaime Betanzos horder brände ner hus, antände ett dussintals fordon, kastade brandbomber eller andra bomber, torterade offentligt min bror som avrättades av dessa barbarer, men poliserna gjorde inte ett dugg, säger Elisa som, när hon nämner namnet på sin bror Manuel, brister i gråt.

Spänningen känns i salen och de är många av dessa ögon, från både män som kvinnor som tåras av Elisas berättelse. En äldre bonde reser sig upp och går fram till henne och håller om henne och det ger henne styrka att fortsätta.

– Tack vare några av dem som har ångrat sina handlingar har vi fått vetskap om hur min bror torterades och hur ett par kvinnor kastade ansiktet för att återuppliva honom och fortsätta tortyren.

Och plötsligt vänder hon sig till oss och säger mellan tårarna:

– Jag vill tacka er som har kommit för att lyssna på oss för ni är de första och enda som under dessa fem månader av juridisk orättvisa har kommit till Eloxochitlán för att på plats ta del av våra vittnesmål.

– För det är så smärtsamt att inse att mitt arbete bland Eloxochitláns kvinnor och män innebar en så stor fara för min familj till den grad att de mördade min bror och vår vän Gustavo. Jag kan fortfarande, som om det vore igår, så klart höra kraset när Gustavos kranier krossades när han kastade sig över mig för att skydda mig från machetehugget som skulle döda mig. Eller hur min mor inte längre orkade skydda min bror med sin kropp och förlorade sitt öga när macheten slog in i huvudet på henne. Hur de hotade mig, att om jag fortsatte mitt arbete skulle de döda resten av familjen, min man och mina två små döttrar. I deras ansikten såg jag hur de njöt av att tortera och döda!

Familjens vän och bokstavlige räddare, Gustavo Estrada.. FOTO: Uriel Hernandez Perez.

Trots att det måste vara outhärdligt och smärtsamt att berätta allt detta, repar hon sig och vänder sig till de närvarande:

– Många har sagt att jag inte bör återvända till Eloxochitlán för att inte längre utsätta min familj för vad det innebär att samleva med dessa mördare. Det är svårt, men jag har övertygelsen att om vi inte fullföljer det vi har inlett, om vi inte försvarar vår rätt att leva i frihet med fred och rättvisa som ett autonomt samhälle, kommer de återigen att tvinga oss till underkastelse. De mordhotade oss igen för fem dagar sedan, att om inte gripandena och fängslandena upphör, kommer de att mörda min far och mig. Trots det uppmanar jag er, kamrater, att fortsätta de ideal för vilka vi ha kämpat, att vi fortsätter framåt och försvarar våra rättigheter, att vi inte lägre tillåter att de ska trampa på oss. Jag vill tacka er reportrar, som har kommit och exponerat er. För när vi går ut från kommunhuset vet alla varför ni är här, säger hon underförstått att vara bevaka hennes fall innebär också en risk.

Efter händelserna den 14 december greps Alfredo Bolaños och Jaime Betanzo och ytterligare fem av de inblandade, varav fyra är från den kommunala polisen. Elisa fick federalt skydd men terrorn har fortsatt.

Julio Aragon Jimenez, den lokale befälhavaren för delstatens polisstyrka i Eloxochitlán intervjuas av
Emanuelsson samtidigt som tre av hans underordnade filmar oss.

Polisen som varken vet eller har hört något

Vi går över det centrala torget i riktning mot polisstationen. Efter sex timmar i kommunhuset och ett 20-tal vittnesmål är de utländska reportrarna utsända en offentlighet i Eloxochitlán.

– Buenas tardes, god eftermiddag, säger vi när den förste polisen med misstänksamhet synar oss och våra pressleg som hänger synliga på bröstet.

– Vi vill tala med den lokale kommendanten för Oaxacas delstatspolis i Eloxochitlán, svarar vi när han frågar vad vi vill.

– Om vadå?

* Om händelserna den 14 december 2014.

Motvilligt går han bort mot sin överordnade som på 15 meters avstånd synar oss.

– Vi kom hit för bara fyra dagar sedan. Vi har ingen kännedom om vad som hände den 14 december 2014, säger Julio Aragon Jimenez, den lokale befälhavaren för delstatens polisstyrka i Eloxochitlán när han tar emot oss.

* Finns det inte en enda polis kvar av dem som befann sig här vid det datumet?

– Nej, säger Aragon med kaptens grad, vi är alla nya här.

* Och vad säger era företrädare som befann sig här den 14 december?

– Jag har inte träffat eller pratat med någon av dem.

Under tiden som vi intervjuar kapten Aragon tar tre av hans underordnade foton eller videosekvenser av oss.

* Varför tar de fotografier av oss? frågar jag Aragon.

– Det är en del av vårt jobb. Alla personer som kommer hit till Eloxochitlán fotograferas. Vi lämnar en grafisk rapport till våra överordnade av alla personer som anländer hit.

* Om jag skulle anlända till Eloxochitlán med rånarluva eller maskerad, vad skulle Ni göra då?

– Fråga Er varför Ni kommer maskerad.

* Skulle NI ta av mig ”maskeringen”?

– Ja.

* Varför gjorde inte era kamrater det den 14 december 2014?

– Jag befann mig inte här, som jag uppgav för Er.

* Era kollegor bröt med andra ord mot ert reglemente?

– Det kan jag inte säga eftersom jag inte befann mig här vid den tidpunkten.

* Om vi ser det rent hypotetiskt; om det hade anlänt maskerade personer den 14 december 2014 och poliserna inte avmaskerade eller fotograferade dessa personer, bröt de då mot reglementet?

– Ja.

Tjugo meter från polisstationen slog dessa maskerade PRI-aktivister sönder både egendom
och människor utan att delstatspolisen ingrep.

Säger den lokale befälhavaren för delstaten Oaxacas poliskår. Men innan vi kan lämna hans polisstation skrivs alla våra personuppgifter upp av en av hans underordnade.

Vi bjuds på en sen lunch. Och under denna får vi ytterligare ett polisbesök av polissergeanten Segundo Lopez som vill förhöra sig om vilka vi är och hur vi kommit till Eloxochitlán.

– Vi har rest tillsammans med dem, säger jag och pekar på de två federala agenterna som blir nervösa när de blir utpekade.

Det tredje polisbesöket äger rum vid Elisa Cepedas hus när Elisa och baptistpastorn Gaspar Martin Chablé Caamal, från kyrkan “Ny Kreativitet”, personligen beskriver hur PRI-anhängarna slog honom medvetslös när de antände huset och sju bilar som stod vid bilverkstaden som Elisas bror Manuel ägde.

Delstatspolisen försäkrar nu att den vill skydda Elisa och befolkningen i Eloxochitlán.

Vi börjar bli nervösa för hemresan. De två federala agenterna har bytts ut och jag gillar inte alls deras ”utseende”. Men vi anländer vid midnatt till Oaxaca utan problem. Dagen efter träffar vi Jessica Sanchez Maya, från Kvinnokonsortiet i Oaxaca.

Hon har utpekats och mordhotats flera gånger för sitt arbete för kvinnorna i Oaxaca och har precis kommit tillbaka från Genevé där hon anklagade den federala mexikanska regeringen för hoten mot 200 kvinnoförsvarare enbart i delstaten Oaxaca.

– Hoten mot kvinnoaktivisterna är på väg uppåt. Det är så kritiskt att om vi inte stoppar det nu, är risken stor att organisationerna för de mänskliga rättigheterna i Mexiko kan komma att försvinna.

Kvinnokonsortiet i Oaxaca har spelat en viktig roll i arbetet med att flytta fram Oaxacakvinnornas positioner, deltagit i utformandet av lagar för kvinnornas rättigheter.

– Jag tror att Elisa Cepeda är vid liv av ett mirakel. Hennes fall visar riskerna när en kvinna träder in på den offentliga arenan. För kvinnorna i Eloxochitlán är Elisa i dag en referens. Budskapet som hennes förövare ville lämna var att ”stoppa nu annars tar det ett slut med förskräckelse”! Genom terror vill de begränsa kvinnornas rättigheter.

Jessica Sanchez Maya, från Kvinnokonsortiet i Oaxaca.

Det var via Kvinnokonsortiet som Elisa fick status som speciellt utsatt för hot. Den federala regeringen utsåg livvakter tills hotbilden kan ses som övervunnen.

Men även hos delstatens Institut för den Oaxacanska Kvinnan, IMO, har fallet Elisa Cepeda fått stor uppmärksamhet.

– I en delstat som Oaxaca, där 40 procent av invånare har indianskt ursprung, är kvinnan utsatt för en tre eller fyrdubbel diskriminering. Först som kvinna, sedan som indianska, som fattig och marginaliserad men även i migrationsfrågan spelar den indianska kvinnan en central roll för det är i huvudsak hon som migrerar. På det ska vi även lägga det faktum att kvinnan som representant och försvarare av kvinnornas rättigheter är speciellt utsatt på alla sätt av hot och diskriminering, säger Anabel Lopez, direktör för IMO.

Enligt Lopez har 42 procent av kvinnorna i Oaxaca någon gång utsatts för våld. Det vanligaste uttrycket för våld mot kvinnan i Oaxaca är psykologiskt som inte är synligt men som känns och smärtar mycket.

Anabel Lopez, direktör för Institutet för den Oaxacanska Kvinnan, IMO.

Av befolkningen i Oaxaca är 16 procent analfabeter. Mer än hälften, 60 procent av dessa analfabeter, är kvinnor. Kvinnorna förvärvsarbetar främst inom den informella sektorn. Tjugotvå procent av familjeförsörjarna i Oaxaca är kvinnor.

– Innan koalitionsregeringen i Oaxaca tog över för 4,5 år sedan var mödradödligheten den högsta i Mexiko och även siffrorna för femicidio är oroväckande men det är tyvärr en realitet. Men kvinnorna i Oaxaca karaktäriseras för att vara outtröttliga kämpar.

Skrämmande siffror över femicidio i Mexiko

Av Dick & Miriam Emanuelsson

Enligt det Nationella Medborgarinstitutet av Femicidio, OCNF, mördades 3892 kvinnor åren 2011-213 i de 31 delstaterna i Mexiko. Av dessa utreddes endast 613 (15,75%) som femicidio och 1,6 procent ledde fram till en fällande dom, enligt OCNF:s studie.

En mördad kvinna i delstaten Oaxaca.

I denna understryks att fallen av de utredda fallen av femicidio inte representerar den verklighet Mexiko genomgår. Myndigheterna värderar inte eller förstår inte genusperspektivet. Diskrimineringen av offren försvårar utredningarna och flera delstater klassificerar femicidio som mord. Av de elva delstater med protokoll för femicidio är det bara sju som har en genusvision och mänskliga rättigheter, bland dem Oaxaca.

I 46 procent har döden hos kvinnan framkallats av slag, kniv, brännskada, kvävning eller strypning och 16 procent har dödats med eldvapen.
I delstaterna Oaxaca och Sinaloa dödades mer än 40 procent av kvinnorna med eldvapen vilket betyder att den organiserade brottsligheten har stor representation i femicidio.
41,08 procent av de mördade kvinnorna var mellan 21-40 år. 21,7 procent påträffades utkastade på en gata eller allmänna platser, tio procent i hemmet och i 65,4 procent av fallen kan myndigheterna inte uppge var kvinnan mördades.
Tjugo procent av kvinnorna mördades av sin livskamrat, någon anhörig eller en närstående person. I 80 procent av fallen kan myndigheterna inte uppge vem som var förövaren.
I delstaten Mexiko har 56,87 procent av kvinnor från 15 år och uppåt utsatts för något slags av våld i sitt förhållande med sin pojkvän. Detta ska jämföras med det nationella genomsnittet på 46,10 procent eller världsgenomsnittet på 30 procent. Det betyder att nästan hälften av alla mexikanska kvinnor har utsatts för någon typ av övergrepp, psykiskt, fysiskt eller sexuellt övergrepp.

Enligt andra studier utgör Ciudad de Juarez, Tijuana, Chihuahua och México City de städer där flest femicidio utförs. Samma studier bekräftar att ökningen av femicidio ökade dramatiskt efter att president Felipe Calderon (2006-2012) inlett sitt ”Krig mot knarkkartellerna” år 2008 då det mexikanska samhället militariserades på alla nivåer.