 |
|
Elisa Cepeda Lagunas; i mitten efter att hon överfölls första gången och
fick näsan krossad. De två andra bilderna efter att hon slogs medvetslös. Ett
av macheteslagen slog in övanför det vänstra ögat och hon har ett ärr för all framtid. Foto: Úriel Hernández Pérez.
|
Kvinnorna i Mexiko som organiserar
sig hotas och många mördas
”Längre än hit kommer inte dina drömmar,
horjävel”!
I det andra reportaget
från Mexiko, träffar Latinamerikareportarna Dick och Miriam Emanuelsson Elisa
Cepeda. Hon var en hårsmån från att bli ny kall siffra över de kvinnor som
mördats under termen femicidio. Åren 2011-2013 mördades 3892 kvinnor i Mexiko. I slutet av detta omfattande reportage återfinns videofilmerna&intervjuerna för de som kan spanska.
MEXIKO / MAJ 2015 / Blodet pulserade fram där kraniet
hade krossats. Men ansiktsuttrycket i Magdalena Lagunas Ceballos måste ha
skakat och skrämt hennes gärningsmän. För det uttryckte ett lugn som när vi ser
videon som dottern visar oss, gör det ett enormt intryck på oss.
Vem kan leva med så mycket hat eller iskalla känslor att
han eller hon ger sig på en värnlös kvinna som med sin kropp bara försökte
skydda sin son, Manuel Cepeda Lagunas, från mördarna från regeringspartiet PRI?
 |
| Elisas mor, Magdalena Lagunas, var nära att förlora livet av machetehuggen. FOTO: Uriel Hernandez Perez. |
 |
| Magdalena Lagunas, Elisas mor förs bort medvetslös. FOTO: Uriel Hernandez Perez. |
Macheterna och påkarna nästan slog sönder kraniet på den
60-åriga kvinnan. Men när hon lyftes i ett blått lakan och fördes bort, verkade
det som om hon inne i medvetslöshetens dimma ville säga att hon inte skrämdes
för männen som ja, var rädda för att visa sina ansikten. Därför var de
maskerade med rånarluvor.
Händelsen utspelades den 14 december förra året. Elisa Cepeda
Lagunas, ingenjör och 32-årig tvåbarnsmor, dotter till Magdalena, attackerades
av samma fascisthorder och slogs blodig och medvetslös på samma sätt som sin
mor. Blodet flöt också från Elisas´ huvudskål och hennes näsa hade två timmar
tidigare krossats av en påk. När fascisterna, hälften av dem utlånade från
huvudstaden Mexiko City, skulle ge henne det slutliga macheteslaget i huvudet,
kastade sig familjens vän Gustavo Estrada sig över Elisa för att skydda henne
med sin kropp. Han slogs blodig med ett armeringsjärn och släpades till familjens
fiskodlingsdamm där han sköts med två skott i huvudet. Fiskarna samlades kring
kroppen och vattnet färgades rött.
 |
| På bilden återfinns flera maskerade män, beväpnade med påkar och pistoler bara 20 meter från polisstationen utan att ordningsmakten ingrep. |
Se video:
Vi
träffas klockan 5 på morgonen utanför hotellet i centrala Oaxaca,
huvudstad i delstaten med samma namn. Det är fortfarande mörkt i den otroligt
vackra staden med sin koloniala arkitektur som 2006 stod under ”Folkmaktens”
kontroll under fyra månader. Elisa säger att vi ska ta plats i en av de två
bilarna. Två allvarliga män hälsar lika allvarligt när vi sätter oss i bilen
med fyrhjulsdrift.
 |
| Utsikt från bussfönstret mellan Mexiko City och Oaxaca. |
Två dagar tidigare lämnade vi huvudstaden Mexiko City
bakom sig och inledde en åtta timmars bussfärd mot en av de mest stridbara
delstater med 40 procent indianbefolkning. Det är svalt, nästan lite kallt när
färden går uppför de branta vägarna på bergskedjan. De första solstrålarna syns
bakom bergskammen när gryningen oåterkalleligt gör sig gällande några minuter
innan klockan 7.00. De typiska mexikanska jättekaktusarna reser sig
majestätiskt på bergen som är snustorra efter att hela den Mesoamerikanska
(Mexiko och Centralamerika) regionen lidit svårt av torka sedan ett halvår.
Chauffören och hans kompanjon är federala agenter som är
Elisas´ livvakter. Vi är på väg tillbaka till hennes hemkommun, Eloxochitlán de
Flores de Magón, där hon torterades och var en hårsmån från att mördas den 14
december förra året.
Hon är en av dessa kvinnor som vågar utmana de män som
gjort ”El femicidio”, mord på kvinnor, till en institutionaliserad metodik för
att slå ner och ”neutralisera” kvinnor som vill förändra mentaliteten för både
män som kvinnor.
Efter tre timmars bilfärd och på tre tusen meter höjd
byter landskapet helt och hållet ansikte. Det är som en science fictionfilm
från Hollywood där publiken plötsligt bjuds in till fantasins Paradis uppe på
bergskrönet i nästa kurva. Det torra landskapet med kaktus och ökenlikande
natur ersätts av en grön dal med kvittrande papegojor, en flod med
kristallklart vatten och bördiga jordar. Idyllen i denna region där
indianspråket är Mazateca dominerar är total.
Efter
fem timmars bilfärd på serpentinvägar som påminner om vägarna i Anderna i
Peru eller Bolivia anländer vi till Eloxochitlán de Flores de Magón, en liten
stad med fyra tusen invånare som är uppkallad efter den mexikanske folkhjälten
i den mexikanska revolutionen, anarkist och dramaturg som tackade nej till att
bli president efter revolutionens seger.
 |
|
Ricardo Flores de Magón, en av den mexikanska revolutionens
förgrundsgestalter, dramaturg och anarkist som kunde ha blivit revolutionens
förste president men som avböjde.
|
Av Oaxacas 570 kommuner väljer invånarna i 470 kommuner
sina representanter på öppna möten. Det är en horisontal direkt demokrati som
har sitt ursprung mer i indianfolkens seder och traditioner mer än i
västvärldens stereotypa syn på vad och hur demokrati ska vara. Och det var när Eloxochitláns
befolkning skulle utse sin borgmästare för en ny mandatperiod på ett år som
helvetet bröt ut, säger Elisa.
– Klockan 11 på morgonen den 14 december (2014) samlades
människorna på det centrala torget framför kommunhuset på ena sidan och
polisstationen på den andra. Tio minuter senare hörde vi ett oväsen och ser ett
hundratal män, många maskerade och beväpnade med macheter, påkar, hagelgevär,
pistoler och brandbomber komma in på torget. Vi avvaktade vad som skulle hända
men när de började att kasta sina bomber mot oss beslöt vi att lämna parken
omedelbart.
Elisa
Cepeda är i likhet med hela sin familj född i Eloxochitlán. Alla känner
varandra och hon säger att även om politiska partier är en sekundär faktor i
den direkta ”autonoma folkmakten”, har regeringspartiet PRI alltid agerat som
en partigrupp inför valen av borgmästare och kommunfullmäktigeledamöter. De
sistnämnda samt kommunalrådet väljs på tre år. Och det var Alfredo Bolaños, kommunalrådet
och dennes högra hand Jaime Betanzo, känd som en våldsmakare under många år,
som gick i spetsen för fascisthorden denna ödesdigra dag, berättar Elisa medan
vi går uppför trappan i kommunhuset och in i den stora samlingssalen. Där
sitter ett 50-60-tal personer församlade och debatterar på Mazatecaspråket.
”Buenos Dias, compañeros”! hälsar Elisa de församlade som
besvarar hälsningen under sina sombreros eller de vackra indianschalarna. De
tittar med stora ögon på besökarna. Det är dessa vittnen som vi under nära sex
timmar samtalar med om vad som hände den 14 december förra året.
Förhållandet
mellan män och kvinnor bland ursprungsbefolkningarna är väldigt
varierande i Latinamerika. Oftast är det männen som inleder och dominerar en
diskussion eller debatt. Så också i Eloxochitlán. Men efter 3-4 vittnesmål är
det dessa tystlåtna kvinnor som tar över. En efter går de upp och talar direkt
i mikrofonen om vad som hände och hur de vill förändra både sin lilla kommun
och sina liv. Ibland behöver de den lokala pensionerade lärarinnans hjälp för
att tolka till spanska. Tålmodigt kommer orden fram, ett efter ett och formar
en berättelse. Tillfredställelsen syns i deras rosiga kinder.
Efter nära fem timmar av vittnesmål utan paus tar Elisa
ordet. Vi ser att hon genomlider alla helvetes kval för att inför sina grannar
första gången offentligt berätta om dagen när hon var nära att mista livet.
Majoriteten av de närvarande är kvinnor som i Elisa har satt sitt hopp om ett
annat liv där kvinnan i Eloxochitlán ska tas på allvar och respekteras. Elisa
känner denna förhoppning och har därför återvänt till Eloxochitlán för att inte
svika dessa kvinnor.
 |
| Elisa Cepeda Lagunas talar i kommunhuset. |
För
hatet från de som ville döda henne den 14 december 2014 har till stor del
sin bakgrund i att Elisa organiserade kvinnorna i Eloxochitlán. Hon ledde
studiecirklar och aktiverade kvinnorna, skapade en medvetenhet hos dem som inte
alla i den politiska ledningen hos PRI var överens om.
Två kvinnor, en mormor och hennes 17-åriga dotter,
våldtogs och mördades för att därefter brinna inne i sitt hus i oktober förra
året. Elisa säger att det var ett typiskt kvinnomord, ett ”femicidio”. Och
misstankarna föll på dem som gick i spetsen för morden och tortyren av flera
invånare den 14 december. Elisa anmälde mordet i för delstatens åklagarämbete
som inte gjorde någonting. De bägge kvinnorna hade deltagit i Elisas cirklar.
De blev ett ”hot” för vissa män.
Och frågan jag ställde innan Elisa tog mikrofonen och
berättade vad som hände i detalj, var just om hennes aktiviteter som
människorättsledare och organisatör av Eloxochitláns kvinnor hade något med
ursinnet den 14 december att göra?
– År 2008 inledde jag ett federalt projekt i Eloxochitlán.
Då leddes kommunen av Jaime Betanzos. Han pratade mycket men investerade
ingenting. Jag blev vittne till hur kvinnor misshandlades, hur barnen föddes
och växte upp undernärda och hur de aldrig gick i skola eller gick till skolan
bara för att kunna ta ut det federala bidraget.
Det
är dödstyst i salen när denna tunna och bleka men stridbara kvinnan
talar. För varje mening begriper jag hur den politiska ledningen för
PRI-partiet uppfattar henne som ett verkligt hot för hon förmår att fängsla oss
alla i salen som, efter fem timmar borde vara sömniga och ointresserade. Men
dessa timmar har varit som en fängslande skola och nu kulminerar det med Elisas
berättelse.
– När jag såg hur kvinnor for illa, inledde jag arbetet
med dem för att ge dem det stöd som kommunen vägrade ge. I rurala regioner är
det kutym att kvinnor inte talar av rädsla att förvärra ett problem i hemmet
eller i samhället. I allmänhet förblir kvinnan tyst eller så löses problemet i
kommunhuset men de styrande håller aldrig sin del av överenskommelsen, säger
Elisa och kvinnorna nickar igenkännande.
 |
| Varje 3,3 timme mördas en kvinna i Mexico. |
För att gå vidare med kvinnoprojektet fick hon stöd
utanför Eloxochitlán. I de fall det rådde en konflikt mellan kvinnan och hennes
make träffade Elisa dem för att lösa konflikten.
– Ibland kommer mannen i skymundan i dessa diskussioner.
Men för att råda bot på det skapade vi produktiva grupper med män och kvinnor som
vi kallade för ”Bakgårdsprojektet”. Det handlade om att föda upp kycklingar,
kaniner eller ankor och denna arbetsgrupp vann i styrka under 2014. Vi lyckades
förmå kommunledningen att erkänna att även kvinnorna hade rätt till att inte
bara delta i de öppna kommunmötena utan även ges rätten att yttra sig.
Kvinnorna talade för första gången och de lyssnade på oss! Hittills hade det
bara varit män.
Det
var när detta breda arbete bland befolkningen i Eloxochitlán tilltog och
fick allt mer sympati som PRI-ledningen kände att de började förlora sin
sociala bas. När allt fler också började kräva att kommunalrådet skulle avge e
ekonomisk berättelse, inleddes hoten.
– För människor som är fängslade i sin egen föreställningsvärld,
som Alfredo Bolaños och Jaime Betanzo, utgjorde detta arbete en direkt attack
mot deras maktsfär. När de såg mig den 14 december 2014 på torget tog de kurs
direkt mot mig. Jaime Betanzo sa; ”Där är Elisa!” Jag flydde därifrån och gömde
mig i Hernandez´ affär i utkanten av torget men de hann i kapp mig och började
slå och hugga mig. Jaime Betanzo gav ordern att döda mig. När de pressade ner
mig på knä framför Jaime sa han: ”Längre än hit kommer inte dina drömmar gått, horjävel”!
Elisa tittar ner i golvet och säger att hon då när hon
var en hårsmån från döden, värdesatte vad en verklig vänskap kan betyda. Tack
vare den nådde händelserna delstatens huvudstad, trots att Eloxochitlán bara
har en fast telefon i Hernandez´ lilla affär medan mobiltelefoni eller internet
inte fungerar på grund kommunens geografiska position.
– Både den kommunala som delstatens poliser, som var
vittnen till hur Alfredo Bolaños och Jaime Betanzos horder brände ner hus,
antände ett dussintals fordon, kastade brandbomber eller andra bomber,
torterade offentligt min bror som avrättades av dessa barbarer, men poliserna gjorde
inte ett dugg, säger Elisa som, när hon nämner namnet på sin bror Manuel,
brister i gråt.
Spänningen
känns i salen och de är många av dessa ögon, från både män som kvinnor
som tåras av Elisas berättelse. En äldre bonde reser sig upp och går fram till
henne och håller om henne och det ger henne styrka att fortsätta.
– Tack vare några av dem som har ångrat sina handlingar
har vi fått vetskap om hur min bror torterades och hur ett par kvinnor kastade ansiktet
för att återuppliva honom och fortsätta tortyren.
Och plötsligt vänder hon sig till oss och säger mellan
tårarna:
– Jag vill tacka er som har kommit för att lyssna på oss
för ni är de första och enda som under dessa fem månader av juridisk orättvisa
har kommit till Eloxochitlán för att på plats ta del av våra vittnesmål.
– För det är så smärtsamt att inse att mitt arbete bland Eloxochitláns
kvinnor och män innebar en så stor fara för min familj till den grad att de
mördade min bror och vår vän Gustavo. Jag kan fortfarande, som om det vore
igår, så klart höra kraset när Gustavos kranier krossades när han kastade sig
över mig för att skydda mig från machetehugget som skulle döda mig. Eller hur
min mor inte längre orkade skydda min bror med sin kropp och förlorade sitt öga
när macheten slog in i huvudet på henne. Hur de hotade mig, att om jag
fortsatte mitt arbete skulle de döda resten av familjen, min man och mina två
små döttrar. I deras ansikten såg jag hur de njöt av att tortera och döda!
 |
| Familjens vän och bokstavlige räddare, Gustavo Estrada.. FOTO: Uriel Hernandez Perez. |
Trots
att det måste vara outhärdligt och smärtsamt att berätta allt detta,
repar hon sig och vänder sig till de närvarande:
– Många har sagt att jag inte bör återvända till Eloxochitlán
för att inte längre utsätta min familj för vad det innebär att samleva med
dessa mördare. Det är svårt, men jag har övertygelsen att om vi inte fullföljer
det vi har inlett, om vi inte försvarar vår rätt att leva i frihet med fred och
rättvisa som ett autonomt samhälle, kommer de återigen att tvinga oss till
underkastelse. De mordhotade oss igen för fem dagar sedan, att om inte
gripandena och fängslandena upphör, kommer de att mörda min far och mig. Trots
det uppmanar jag er, kamrater, att fortsätta de ideal för vilka vi ha kämpat,
att vi fortsätter framåt och försvarar våra rättigheter, att vi inte lägre
tillåter att de ska trampa på oss. Jag vill tacka er reportrar, som har kommit
och exponerat er. För när vi går ut från kommunhuset vet alla varför ni är här,
säger hon underförstått att vara bevaka hennes fall innebär också en risk.
Efter händelserna den 14 december greps Alfredo Bolaños
och Jaime Betanzo och ytterligare fem av de inblandade, varav fyra är från den
kommunala polisen. Elisa fick federalt skydd men terrorn har fortsatt.
 |
| Julio Aragon Jimenez, den lokale befälhavaren för delstatens polisstyrka i Eloxochitlán intervjuas av Emanuelsson samtidigt som tre av hans underordnade filmar oss. |
Polisen som
varken vet eller har hört något
Vi går över det centrala torget i riktning mot
polisstationen. Efter sex timmar i kommunhuset och ett 20-tal vittnesmål är de
utländska reportrarna utsända en offentlighet i Eloxochitlán.
– Buenas tardes, god eftermiddag, säger vi när den förste
polisen med misstänksamhet synar oss och våra pressleg som hänger synliga på
bröstet.
– Vi vill tala med den lokale kommendanten för Oaxacas
delstatspolis i Eloxochitlán, svarar vi när han frågar vad vi vill.
– Om vadå?
* Om
händelserna den 14 december 2014.
Motvilligt går han bort mot sin överordnade som på 15
meters avstånd synar oss.
– Vi kom hit för bara fyra dagar sedan. Vi har ingen
kännedom om vad som hände den 14 december 2014, säger Julio Aragon Jimenez, den
lokale befälhavaren för delstatens polisstyrka i Eloxochitlán när han tar emot
oss.
* Finns det inte
en enda polis kvar av dem som befann sig här vid det datumet?
– Nej, säger Aragon med kaptens grad, vi är alla nya här.
* Och vad säger
era företrädare som befann sig här den 14 december?
– Jag har inte träffat eller pratat med någon av dem.
Under tiden som vi intervjuar kapten Aragon tar tre av
hans underordnade foton eller videosekvenser av oss.
* Varför tar de
fotografier av oss? frågar jag Aragon.
– Det är en del av vårt jobb. Alla personer som kommer
hit till Eloxochitlán fotograferas. Vi lämnar en grafisk rapport till våra
överordnade av alla personer som anländer hit.
* Om jag skulle
anlända till Eloxochitlán med rånarluva eller maskerad, vad skulle Ni göra då?
– Fråga Er varför Ni kommer maskerad.
* Skulle NI ta
av mig ”maskeringen”?
– Ja.
* Varför gjorde
inte era kamrater det den 14 december 2014?
– Jag befann mig inte här, som jag uppgav för Er.
* Era kollegor
bröt med andra ord mot ert reglemente?
– Det kan jag inte säga eftersom jag inte befann mig här
vid den tidpunkten.
* Om vi ser det
rent hypotetiskt; om det hade anlänt maskerade personer den 14 december 2014
och poliserna inte avmaskerade eller fotograferade dessa personer, bröt de då
mot reglementet?
– Ja.
 |
| Tjugo meter från polisstationen slog dessa maskerade PRI-aktivister sönder både egendom och människor utan att delstatspolisen ingrep. |
Säger den lokale befälhavaren för delstaten Oaxacas
poliskår. Men innan vi kan lämna hans polisstation skrivs alla våra
personuppgifter upp av en av hans underordnade.
Vi bjuds på en sen lunch. Och under denna får vi ytterligare
ett polisbesök av polissergeanten Segundo Lopez som vill förhöra sig om vilka
vi är och hur vi kommit till Eloxochitlán.
– Vi har rest tillsammans med dem, säger jag och pekar på
de två federala agenterna som blir nervösa när de blir utpekade.
Det tredje polisbesöket äger rum vid Elisa Cepedas hus när
Elisa och baptistpastorn Gaspar Martin Chablé Caamal, från
kyrkan “Ny Kreativitet”, personligen beskriver hur PRI-anhängarna slog honom
medvetslös när de antände huset och sju bilar som stod vid bilverkstaden som
Elisas bror Manuel ägde.
 |
| Delstatspolisen försäkrar nu att den vill skydda Elisa och befolkningen i Eloxochitlán. |
Vi
börjar bli nervösa för hemresan. De två federala agenterna har bytts ut och
jag gillar inte alls deras ”utseende”. Men vi anländer vid midnatt till Oaxaca
utan problem. Dagen efter träffar vi Jessica Sanchez Maya, från Kvinnokonsortiet
i Oaxaca.
Hon har utpekats och mordhotats flera gånger för sitt
arbete för kvinnorna i Oaxaca och har precis kommit tillbaka från Genevé där
hon anklagade den federala mexikanska regeringen för hoten mot 200
kvinnoförsvarare enbart i delstaten Oaxaca.
– Hoten mot kvinnoaktivisterna är på väg uppåt. Det är så
kritiskt att om vi inte stoppar det nu, är risken stor att organisationerna för
de mänskliga rättigheterna i Mexiko kan komma att försvinna.
Kvinnokonsortiet i Oaxaca har spelat en viktig roll i
arbetet med att flytta fram Oaxacakvinnornas positioner, deltagit i utformandet
av lagar för kvinnornas rättigheter.
– Jag tror att Elisa Cepeda är vid liv av ett mirakel.
Hennes fall visar riskerna när en kvinna träder in på den offentliga arenan.
För kvinnorna i Eloxochitlán är Elisa i dag en referens. Budskapet som hennes
förövare ville lämna var att ”stoppa nu annars tar det ett slut med förskräckelse”!
Genom terror vill de begränsa kvinnornas rättigheter.
 |
| Jessica Sanchez Maya, från Kvinnokonsortiet i Oaxaca. |
Det
var via Kvinnokonsortiet som Elisa fick status som speciellt utsatt för hot. Den
federala regeringen utsåg livvakter tills hotbilden kan ses som övervunnen.
Men även hos delstatens Institut för den Oaxacanska
Kvinnan, IMO, har fallet Elisa Cepeda fått stor uppmärksamhet.
– I en delstat som Oaxaca, där 40 procent av invånare har
indianskt ursprung, är kvinnan utsatt för en tre eller fyrdubbel
diskriminering. Först som kvinna, sedan som indianska, som fattig och
marginaliserad men även i migrationsfrågan spelar den indianska kvinnan en
central roll för det är i huvudsak hon som migrerar. På det ska vi även lägga
det faktum att kvinnan som representant och försvarare av kvinnornas
rättigheter är speciellt utsatt på alla sätt av hot och diskriminering, säger
Anabel Lopez, direktör för IMO.
Enligt Lopez har 42 procent av kvinnorna i Oaxaca någon
gång utsatts för våld. Det vanligaste uttrycket för våld mot kvinnan i Oaxaca
är psykologiskt som inte är synligt men som känns och smärtar mycket.
 |
| Anabel Lopez, direktör för Institutet för den Oaxacanska Kvinnan, IMO. |
Av befolkningen i Oaxaca är 16 procent analfabeter. Mer
än hälften, 60 procent av dessa analfabeter, är kvinnor. Kvinnorna förvärvsarbetar
främst inom den informella sektorn. Tjugotvå procent av familjeförsörjarna i
Oaxaca är kvinnor.
– Innan koalitionsregeringen i Oaxaca tog över för 4,5 år
sedan var mödradödligheten den högsta i Mexiko och även siffrorna för femicidio
är oroväckande men det är tyvärr en realitet. Men kvinnorna i Oaxaca
karaktäriseras för att vara outtröttliga kämpar.
Skrämmande siffror över femicidio
i Mexiko
Av Dick & Miriam Emanuelsson
Enligt
det Nationella Medborgarinstitutet av Femicidio, OCNF, mördades 3892 kvinnor
åren 2011-2013 i de 31 delstaterna i Mexiko. Av dessa utreddes endast 613
(15,75%) som femicidio och 1,6 procent ledde fram till en fällande dom, enligt OCNF:s
studie.
 |
| En mördad kvinna i delstaten Oaxaca. |
I denna understryks att fallen av de utredda fallen av
femicidio inte representerar den verklighet Mexiko genomgår. Myndigheterna
värderar inte eller förstår inte genusperspektivet. Diskrimineringen av offren
försvårar utredningarna och flera delstater klassificerar femicidio som mord.
Av de elva delstater med protokoll för femicidio är det bara sju som har en
genusvision och mänskliga rättigheter, bland dem Oaxaca.
- I 46 procent har döden hos kvinnan framkallats av slag, kniv, brännskada, kvävning eller strypning och 16 procent har dödats med eldvapen.
- I delstaterna Oaxaca och Sinaloa dödades mer än 40 procent av kvinnorna med eldvapen vilket betyder att den organiserade brottsligheten har stor representation i femicidio.
- 41,08 procent av de mördade kvinnorna var mellan 21-40 år. 21,7 procent påträffades utkastade på en gata eller allmänna platser, tio procent i hemmet och i 65,4 procent av fallen kan myndigheterna inte uppge var kvinnan mördades.
- Tjugo procent av kvinnorna mördades av sin livskamrat, någon anhörig eller en närstående person. I 80 procent av fallen kan myndigheterna inte uppge vem som var förövaren.
- I delstaten Mexiko har 56,87 procent av kvinnor från 15 år och uppåt utsatts för något slags av våld i sitt förhållande med sin pojkvän. Detta ska jämföras med det nationella genomsnittet på 46,10 procent eller världsgenomsnittet på 30 procent. Det betyder att nästan hälften av alla mexikanska kvinnor har utsatts för någon typ av övergrepp, psykiskt, fysiskt eller sexuellt övergrepp.
